5 av 100, mera meta!

Meta. Hur ofta kan man egentligen göra metainlägg i en blogg? Tidigare har de alltid varit ett undantag för mig, även om de förekommit, men i och med uppstarten av #blogg100 så känns det som att de kommer att komma allt oftare. I alla fall i början. På något sätt har jag inte samma research-driv som tidigare, jag läser inte lika mycket andra bloggar, och jag har också känslan av att det skrivs mindre. I alla fall i de bloggar som finns i min RSS-läsare. Fast det är så klart inte så konstigt, för det har inte nog inte hänt så mycket i den listan de senaste åren. Någon enstaka blogg har ju så klart lagts till, men att rensa gamla inaktiva har jag inte gjort, och min egna lägre aktivitet har nog inneburit att jag inte varit lika intresserad att hitta nya källor till inspiration.

Men det är som Deeped skriver, i och med att man blir mer aktiv i sitt skrivande ökar också intresset för att läsa andra bloggar. Sen verkar det som att det finns en stor metadiskussion kring #blogg100 också, och den har jag helt missat, mest för att jag inte har haft tiden, men också för att fel källor ligger i mina flöden uppenbarligen.

Så nystarten har hittils gett mig två mål att uppfylla i en snar framtid. Det ena är att hitta dessa nya källor till inspiration, oavsett ämne. Det andra är att uppdatera utseendet på bloggen, något som jag kommit en bra bit på väg på under helgen. Bloggen lever halt klart!

Varför är demokrati oviktigt?

Politik. Det är lätt att vara efterklok. Men vad ska man egentligen ta sig till när de som försöker vara kloka innan inte blir åhörda? I ett allt större brus av åsikter känns det som att de som försöker diskutera de grundläggande frågorna snabbt tystas ner till förmån för högljudda diskussioner om exempelvis köttskatt.

Media är tyvärr snabba att hänga på. Det är mycket enklare, och mer vinstgivande, att rapportera om bråk i centerpartiet än att lyfta på huvudet lite och inse att det kanske inte handlar om ett internt bråk utan om ett parti som för omväxlings skulle försöker finna en ideologi. Sen kan man säga vad man vill om den, men personligen tycker jag det var en frisk fläkt, som också gav spår av unkna stanker från partiets mer konservativa värdeförråd.

Men hur kommer det sig då att vi väljer att blunda för de saker som faktiskt är en gradvis nedmontering av våra friheter. Det kan tyckas harmlöst, och i många fall finns det en “god anledning” någonstans som man lätt kan tycka vara värd att göra kompromisser för. Ännu viktigare, varför är våra politiker så oerhört ointresserade av dessa frågor? Det känns mer och mer som att demokrati bara är viktigt när den är bra för den berörde. När den demokratiska åsikten stämmer överens med den man vill höra. I alla andra fall vill man helst ha diktatur.

Så nu kommer vi till att jag motsäger min egen rubrik. Demokrati är inte oviktig, men däremot selektiv. Tyvärr fungerar inte det riktigt, för vem väljer? Då är den enklare lösningen att inte diskutera det över huvudtaget. För då kanske det inte behöver hända, och så länge alla är mätta och glada och kan åka till Thailand ibland så klarar vi oss. Men vad händer när resorna blir dyrare, plånböckerna tommare, maten skralare och nöjena mindre roliga? Vad händer när vi då inser att fel personer har fått definiera vår demokrati?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hjälp, jag har blivit kapad

Politik. En svår sak med dagen alla relativt anonyma uttrycksformer är att man aldrig kan vara helt säker på avsändaren. Även om ett konto har ett namn och en bild som tyder på en viss avsändare, så kan det vara någon annan. Och även om man har verifierat att kontot tillhör rätt person så kan det ju vara så att någon har lyckats komma åt det. Vilket ju också är en väldigt praktisk ursäkt i vissa tillfällen. Men hur kan man veta om avsändaren är den rätta?

Som citatet ovan säger, ju konstigare ett konto beter sig, och ju mer det avviker från sitt normala, desto större är sannolikheten att det blivit kapat. Eller?

För visst är det konstigt att kapningarna alltid kommer just när någon sagt något drumligt, eller gjort något konstigt. Eller när reklam helt plötsligt dyker upp på ens blogg. Oftast kommer det fram att ett konto blivit kapat precis efter det att någon fått kritik för sina åsikter. För det är ju skönt att inte behöva försvara dem. Åsikterna alltså. För det kan ju innebära att man är exempelvis rasist. Och det är det ju ingen som är. I alla fall om man frågar dem. Så om det nu skrivits något som verkar påvisa att så är fallet så är ju kapningen ett faktum. Om inte annat så är det svårt att bevisa motsatsen.

Egentligen så är det här samma diskussion som den som har varit om centerpartiets idéprogram, men mer om det en annan gång.

Fotnot: Jag skulle inte använda Comic Sans ens för att fejka en kapning…

Personligt

Meta. Jag har aldrig varit särskilt personlig på den här bloggen. Inte på någon blogg för den delen. Inte för att jag har haft någon annan, men jag kunde ha haft det. Det slog mig att de som i alla år (typ alla två?!) läst mina inlägg och förvirrade kommentarer faktiskt vetat ganska lite om vem jag är. Eller vem jag var kanske jag ska säga, för jag är nog inte den jag var när jag började blogga. Några av er har haft det tvivelaktiga nöjet att träffa mig, och en del av er har till och med stått ut med att göra det flera gånger, så helt galen kan jag inte vara (eller så är det just det jag är).

Men vem är då Tomas? Ja, jag tänkte att vem jag var nu är ganska överspelat, så ni som gick miste om chansen att veta får helt enkelt leva i ovisshet. Nog ingen förlust. Tomas är gift. Tomas har barn. Ett helt. Om du inte läser detta senare än det är skrivet, för då kan de vara två. Hoppas jag. Så om jag plötsligt försvinner igen så skyller jag på det. Inte för att jag kommer försvinna på riktigt, men min nätnärvaro kanske går ner. För jag kommer inte att börja publicera massa bilder på mina barn för att klara mig igenom detta. Då slutar jag hellre.

Nar tillbringat två dagar i Borlänge, med övernattning i ett typiskt stereotypt hotellrum. Men det är inte där jag brukar sova, utan i en säng i Huddinge. Oftast i alla fall. Hotell händer, men nu är det länge sen det var sömn på ett gympasalsgolv. Även om jag ibland fortfarande deltar på evenemang där sådant erbjuds. Min ålder, lathet och ekonomiska situation har dock fått mig att nyttja annat boende. Men bara ibland alltså, oftast sover jag som sagt i ett sovrum söder om Stockholm. Det har jag gjort i ungefär 7 månader nu. Inte sovit alltså, utan när jag väl sovit har det oftast varit i sagda sovrum. Ibland i det bredvid också, är dotra inte riktigt velat sova.

Så här kan jag nog hålla på hur länge som helst, men frågan är hur länge någon orkar läsa. Läser ens någon detta? Eller den första raden i detta inlägg? Om detta kan vi bara spekulera. För jag har nog aldrig skrivit för någon annan än mig själv, även om jag alltid tyckt det var kul att andra har läst och kommenterat på det jag skrivit. För det gör att man känner sig delaktig. Och delaktighet engagerar. Mig i alla fall. Fast förmodligen var det bara några botar…

Äh, vafan! (#blogg100)

Bloggande. Borde jag verkligen skriva detta inlägg, och borde jag publicera det. För risken med att göra det är ett misslyckande, men man lär sig av sina har jag hört. Ska jag verkligen trycka ur mig 99 inlägg till på lika många dagar. Det må vara så att ett länkat youtube-klipp också är ett inlägg, men jag har alltid varit mer för kvalitet än kvantitet (vilket kanske kan verka överraskande för er som brukar läsa mina rants).

Jag har startat om förr, och det har ju gått sådär, så vad gör skillnad denna gång? Kanske är det ambitionsnivån, kanske är det appen i telefonen, kanske ingenting. Vem vet. Dock tror jag att lite extern press kan göra susen. Så pressa mig lite. Ge mig ämnen som gör mig lite lagom upprörd så ska vi se om ni inte får stå ut med mig lite till.

Undrar förresten hur många som kommer stanna vid #blogg1

Politikens krokodiltårar tystnar fort

FRA. Egentligen hade jag tänkt att skriva ett inlägg om varför jag precis förnyat mitt medlemskap i Piratpartiet, men på något sätt blev det överflödigt. Uppenbart. Oundvikligt. Låt mig förklara.

När jag startade den här bloggen hade jag inte mycket till inriktning. Visst var tanken att den skulle handla om politik, både lokal och nationell, men mer än så visste jag inte. Jag var heller då inte medlem i piratpartiet. Jag såg ingen anledning till att vara det. Visst var frågorna viktiga, men i min naivitet trodde jag att de var det för alla partier (ja, nästan alla i alla fall). Ack så fel jag hade.

För sen kom FRA.

Ja, de hade ju funnits länge, men jag syftar så klart till debatten som gjorde en av Sveriges mest hemlighetsfulla organisationer till rikskända. Men vad var det egentligen som hände? Alla minns väl tårarna i riksdagens kammare, demonstrationerna runt om i landet och blomsterbombandet av Camilla Lindberg, men vad var det som kom ut av det hela egentligen? Folkstormen som blossade upp var av aldrig tidigare skådat slag, och när partierna nu säger att de arbetar med strategier för sociala medier så tror i alla fall jag att en av de viktigaste punkterna på deras agendor är att se till att liknande saker aldrig händer igen. Och det gör de inte genom att göra det man kanske tycker är uppenbart, det vill säga att inte lägga och rösta igenom kontroversiella förslag som ingen vill ha. Nej, det handlar om att parera debatten så man slipper lyssna. Och att inte ta debatten över huvud taget. En läxa de lärde sig efter EU-valet 2009.

Men vad är det nu som har hänt? Låt mig återgå till de där tårarna i riksdagen. Eller snarare det som sades efter att tårarna slutat falla och riksdagen röstat för ett beslut som är en inskränkning i våra grundläggande fri- och rättigheter. Det var då som de som just röstat för att minska våra rättigheter stod och förklarade hur det var en seger för demokratin och att de slagits för oss. Att de fått fram en uppgörelse som vi måste vara nöjda med. Att det var så bra att vi inte kunde förstå hur duktiga de varit. Hur de fått garantier för att stora inskränkningar har skett i de ursprungliga förslagen, och att vi nu kunde vara lugna. Allt var bra, inget mer att se här. Kritikerna höll så klart inte med.

Så tar vi oss i snabb fart fram till nutid. Tårarna är sedan länge avtorkade och ersatta av något annat. Kanske till och med bortglömda. I alla fall av de som grät. I alla fall om någon frågar. Resultatet blir att de som borde skrika högst, de som borde känna sig mest lurade, sitter tysta. För det är inte vi som var kritiska till beslutet att ge FRA rätt att massövervaka oss som ska vara argast. Vi ska egentligen bara nicka och säga “vad var det vi sa”. Det är heller inte de som var emot förslaget som ska skälla. De ska sträcka på sig och visa sig stolta, för de stod upp för vår skull. Framför allt de som gjorde det av sin egen personliga övertygelse. Jag kan heller inte säga något om förespråkarna av förslaget, inte ens de som röstade emot då men som är för nu. Kappvändarna kan gott få skämmas lite, men det är vardagsmat i dagens politik. Tyvärr.

Nej, de röster som borde skrika högst är de som blev garanterade att det som beslutades inte befann sig på ett sluttande plan. Det är de som med ljuva löften blev inpiskade i en partilinje de sa att de inte vill stödja. Det är deras röster som borde höras tydligast nu. Precis som tårarna rann då, precis så ska tårarna rinna nu. Men inte av utmattning, sorg och smärta. Nej, av ilska. Ilska över att de garantier ni fick visade sig oväsentliga. Ilska över att det beslut ni trodde att ni var med och fattade visade sig vara något helt annat. Ilska över att era partikollegor och vänner(?) nu visar att era åsikter inte räknas. Det är de som borde skrika högst.

Var är tårarna nu?

Nu och då, vi och dem

Politik. Alla tjänar på om debatten lägger sig. Det var förvisso en lögn. Regeringen tjänade på att debatten lade sig. Socialdemokraterna tjänade på att debatten lade sig. Annie “jag slutade tänka själv sen jag blev minister” Lööf tjänade nog mest av alla på att debatten lade sig. Lustigt hur det kan vända. En av dem som var förgrundsfigurer i slaget om massövervakningen, och som till och med förklarade att de garantier de fått säkrade den personliga integriteten. De garantier som hon nu varit delaktig till att fulkomligt köra över! Känns det bra idag Annie? Vill du ta tillbaka din röst? Eller är din ministerpost viktigare? Jag tror tyvärr jag vet svaret.

Det vi dock ser nu är följden av att debatten lade sig. För helt plötsligt är vi där vi aldrig skulle kunna hamna. Tidigare löften glöms bort. Dessutom så inför man nya regler som man inte ens vet konsekvensen av, vilket i sig är enormt anmärkningsvärt, men inte förvånande i sammanhanget. Rättssäkerheten slutade spela roll för länge sedan antar jag. Den förhållandevis stora tystnaden nu jämfört med när FRA-lagarna drevs igenom första gången är dock enorm. Och det beror inte på att det är fotbolls-em, även om jag inte skulle bli förvånad om denna charad utnyttjas ännu en gång, när publicus vulgaris är upptagen med annat.

Den enda slutsats jag kan dra är att den största chansen att få till en förändring redan har varit. Den försvann i och med omröstningen i riksdagen 18/6 2008. För att tro att en grupp icke-organiserade aktivister ska kunna sätta den politiska dagordningen på samma sätt som då, det är nog ganska naivt. Tyvärr har även betongrövarna i Rosenbad lärt sig av det som inträffat, och de har nog en hel del taktik klart för sig om det skulle uppstå en liknande situation igen. På många sätt har det i och för sig gjort det i och med ACTA-debatten, men den berör mest EU-politiken, och den behöver av någon outgrundlig anledning den svenska regeringen aldrig ta ansvar för. Inte ens när den är drivande i frågorna.

Lustigt nog innebar FRA-debatten 2008 att gammelmedierna stärkt sin ställning som opinionsdrivare. För i och med den enorma uppmärksamhet som blev då så kan man lätt bortse från midre blogguppror, även om de ansetts som gigantiska före 2008. För vem bryr sig om en fråga som inte alla skriver om? Då kan den ju inte vara tillräckligt viktig. Gammelmedias roll att peka ut vad som är viktigt är därför minst lika viktig som tidigare, och tyvärr visas det inga tecken på bättring från de hållen. Rapporteringen om det som händer i EU är bristfällig i sina bästa stunder.

Så vad vill jag ha sagt? Förmodligen att det inte är lika enkelt längre. Den kollektiva arbetsinsatsen i piratpartiet som kulminerade i två platser i EU-parlamentet innebar tyvärr att luften gick ur organistationen där och då. Just nu pågår en återuppbyggnad, men det tar tid att uppfinna hjulet igen, och att nästa EU-val är samma år som nästa riksdagsval tror jag tyvärr är en nackdel för partiet. Att hoppas på att något annat parti ska driva dessa frågor tillräckligt starkt är tyvärr dödfött. Miljöpartiet kan bli en bra allierad, men dessa frågor hamnar nog på tok för långt ner på deras priolista när det väl gäller för att de ska vara en pålitilg kandidat. Regeringen och Socialdemokraterna har ju tydligt visat var de står, och det “liberala” centerpartiet har nog förlorat sina frihetliga väljare för alltid (jag hoppas i alla fall innerligt det).

Tack för att ni lyssnade, nu går jag i dvala igen till nästa gång…

Trygghet, säkerhet och besvär

Demokrati. Jag finner egentligen inte superlativ nog för att beskriva den nuvarande situationen. När jag har pratat med folk om varför jag har aktiverat mig som jag har gjort har de oftast avfärdat integritetsdebatten med meningar som “men det är ju ingen fara här”, eller “men tecknen kommer ju synas lång väg innan det händer”. Svenskar har helt enkelt alltid varit så säkra på att vi är säkra. Och levt i den naiva tron på att vi här skulle vara befriade från maktkorruption, svågerpolitik och lobbyister. För det är bara sånt som händer utomlands.

Jag undrar om den senaste tidens händelser är tillräckliga för att driva dem över kanten.

Tyvärr tror jag inte det.

Anledningen till det är skrämmande enkel. Svenskar är nämligen säkra på att vi är säkre, och dessutom lever i någon naiv tro om att vi är lite bättre än andra. Vårt system är orubbligt. När allt kommer till kritan så är stabilitet och säkerhet det som styr svenskarnas intressen, så det som händer just nu oroar nog hemma i stugorna. Tyvärr av helt fel anledningar.

För när fasaderna rämnar på de politiska ansiktena och våra folkvalda gång på gång sitter med skägget i brevlådan så blundar svenskarna. Håller för öronen och sjunger “lalalalalala”. Det stämmer nämligen inte överens med vår bild av vårt system, och det är på tok för jobbigt att behöva ändra på vår bild. Alltså gör vi allt för att den ska stämma med det som händer. Och då får vi blunda en hel del.

Så den förändring vi kommer att uppleva här kommer inte drivas av svenska intressen. Förändringen kommer bara att komma när trycket utifrån blir för stort. Något nyval kommer det definitivt inte att bli tal om, den politiska stabiliteten är på tok för viktig för att sossarna skulle riskera något sånt. De enda jag kan se skulle gå för ett sånt alternativ är v och sd. Kanske inte de mest troliga parhästarna i vår riksdag.

Men jag försöker inte säga att loppet är kört. Långt ifrån. Jag ville bara påpeka vilka utmaningar vi har. För det är svårt att väcka svenskarnas intresse för demokratifrågor. Hur stora de än är. Att övertyga ett folk som levt i fred och frid i över 200 år om att vårt samhälle är hotat är ingen lätt uppgift, framför allt när livet går på som vanligt, och vi dessutom fick 30kr mer i månaden tack vare den senaste skattesänkningen. Vi upplever inget hot mot vår livsstil. Eller snarare är alla demokratikämpar ett större hot, eftersom att ta ställning för demokrati och frihet på kort sikt gör livet lite obekvämare.

Nu är det upp till oss att visa att det är värt besväret.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En till röst

Politik. Politiker som vill tycker mord är ett bra sätt att stoppa folk från att visa på oegentligheter. Demokrati och yttrandefrihet som visar sig bara vara fernissa. Attacker mot svenska politiska partiers infrastruktur. Helt plötsligt känns FRA-debatten för några år sen som en storm i ett vattenglas. Och ändå har jag inte skrivit något. Inte för att jag inte var upprörd. Inte för att jag inte hade något att säga. Nej, jag var uppgiven. Slagen.

Jag kan ändå inte påverka.

Det är nästan exakt två och ett halvt år sen jag skrev inlägget jag länkar till ovan, men det är först nu jag inser vad det var mina samtalspartners kände. För oavsett vad jag tycker så kommer de med makt att göra som de vill. Vårt fria internet är snart historia. När stormakterna spänner musklerna får de som de vill. Känslan inom mig när jag insåg att det var precis så jag har känt går inte att beskriva. Det är lätt att krypa in under sin sten, och det är ljust och läskigt i världen där utanför. Men är det verkligen skäl nog att vara tyst? Var hittar man drivkraften? Är det känslan? Eller kanske en PR-byrå behöver blandas in?

Nej, varken då eller nu kan en kolumnist i DN ta ifrån mig vad jag tycker är viktigt. För känslan som infinner sig nu, precis som då, är inte längre en känsla av uppgivenhet. Snarare jävlar anamma. För vilka är de som tror att de kan klampa in och begränsa de friheter som folk har slagits för i århundraden och tro att alla ska sitta ner och vara tysta? Uttalanden och åsikter som vi knappt förväntar oss att höra från Folkrepubliken Kina har blivit vardagsmat de senaste dagarna, och den svenska regeringen gör som den alltid gör. Förnekar och gömmer sig. För alla tjänar på om debatten lägger sig.

Fast jag måste erkänna att jag är rädd, och det är en känsla jag aldrig hade under FRA-debatten. Jag är rädd, för det här är så mycket större. Det har dessutom potential att bli helt enormt. Ord som informationskrig har redan börjat användas, och det känns som att det här mycket väl kan vara början på något som det kommer att stå om i historieböckerna i framtiden. Under förutsättning att det inte blivit bortcensurerat för att inte sprida farliga tankar förstås.

Men det är dags att använda även rädslan som drivkraft. För något föder rädlsan, och det kan jag inte acceptera. Jag tror egentligen att de flesta delar räddslan med mig, men den kanske överskuggas av andra rädslor, eller så kanske man inte ser den för vad den är. För min rädsla handlar om ett samhälle jag inte vill bo i, ett samhälle som jag ser att vi raskare och raskare går mot. Det kanske är så att jag trots allt inte kan göra någon skillnad, men jag vet att jag inte skulle kunna acceptera mig själv om jag i alla fall inte försökte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Världsmedborgare i alla länder…

Politik. Jag vill inte gå så långt som att säga att jag hatar nationalstaten. Jag förstår dock tanken bakom att göra det, dock så är hat inte ett ord jag gärna tar till, framför allt när det rör sig om en institution som jag inte bryr mig om. För för att kunna hata nationalstaten så måste man tillskriva den vikt, och även om den i många fall har det så spelar den ingen roll för mig.

Missförstå mig rätt, jag kan också bli irriterad på gränskontroller och stängda gränser. På att fingerade streck på en karta kan fungera som murar för mig och andra. På att man i sin inskränkthet väljer att vara rädd för det okända och skylla alla problem på “de andra”. Jag väljer dock oftast att bortse från det. Detta för att inte låta mig begränsas i onödan.

Jag gillar konceptet med världsmedborgare. Varför låta sig begränsas i onödan, vi delar ju alla på klotet. Är vi verkligen så olika att vi måste resa murar mot varandra? Jag lämnar därför scenen ett tag och ger ordet till Eugene Hütz, som inte bara talar vist om världsmedborgarskap, utan även är sångare i ett mycket bra band, Gogol Bordello (hela intervjun finns här):

It’s a new idea for a lot of people, but for us it’s an old idea. It’s an antidote to the politics around the world that have dictated separation and division of communities. Immigration is a crucial part of this idea of world citizenship. In the past, immigration was mostly for economic reasons, or because of natural disaster or war. But now, more and more often it’s an intellectual choice, and an important evolutionary process for the planet. More people are committed to being uniters of communities and cultures, to being people who transcend the understanding of different cultures, people who live by the idea that there is no identity but that of a human being.

Berikning genom blandning helt enkelt. Det är ju i sig inget nytt koncept (lägg till uppenbar banjoreferens här). Att inte bara gener, utan även idéer mår bra av spridning är om inte annat det stora experimentet Internet ett bevis på. Att inte längre vara hindrad av de osynliga murar som rests av män med flaggor.

Fast det är bara för tankar som murarna har rivits. Tyvärr står de kvar för människorna. Lyckligtvis brukar tankeutbyte vara det första steget för att få murar att rämna.