Bloggande. Min aktivitet här har ju inte varit den bästa på sistone. Jag har gjort några tappra försök, men allt som oftast har jag mest tittat på ett tomt formulär och orden har bara inte kommit. Det är lustigt att det kan svänga så fort, att intresset inte finns där helt plötsligt. Egentligen har jag inte funderat så mycket på det, utan mer konstaterat att jag inte bloggar längre. Eller snarare brukar jag säga att jag inte bloggar så ofta längre, vilket nog kan klassas som en ganska bra underdrift. Sen lästa jag något som fick mig att börja tänka. Det i sig är ett ganska farligt fenomen. Inte att jag läser, utan att jag tänker. det brukar kunna leda till antingen överhettning, eller långt utvecklade tankar över muffinsbakning! Dock inte i detta fall (än).
Så vad hände undrar vän av ordning? Vad var det som lästes, och vad ledde det till? Jo, det var ett inlägg som frågade vad jag egentligen pysslade med. Egentligen är det ganska lustigt att det inlägg i debatten som får mig att ta till tangentbordet igen är just ett som ifrågasätter varför jag gör det över huvudtaget. Men det kanske finns någon form av rimlighet i det hela också antar jag. Jag har dock inga planer på att rättfärdiga mitt bloggande, eller utveckla Emmas resonemang, utan mer sätta det i ett perspektiv kring mitt bloggande. Det blir kanske lite navelskådning, men uppenbarligen är det något jag känner är värt att skriva ner.
För det jag upplevde var nog att det blev tråkigt. Inte att blogga i sig, men att saker och ting bara gick runt runt, och med det unika undantaget som var FRA-debatten aldrig egentligen ledde till något mer än möjligtvis att några kritiserade det egna ledet i lite milda ord. Det blev i i stort sett varje enskilt fall uppenbart vad man skulle få läsa när man trillade in på en blogg, och jag kände att mitt bloggande blev likadant. Det gick inte att förnya sig. Det gick inte att vara oberoende.
Missförstå mig rätt. Jag är piratpartist och stödjer aktivt partiet. Även om mitt engagemang har gått ner på sistone så försöker jag ändå dra lite strån till stacken. Mitt bloggande vill jag också ska spegla det. Dock vill jag främst att det ska spegla mina personliga åsikter, och det var det jag kände att det inte gick. För en politisk blogg blev först och främst en blogg med en viss färg, och först en bra dit därefter något som faktiskt var en enskild individs åsikter i diverse frågor. Jag skulle vilja att det var tvärtom.
Den här historien ledde också till att jag påmindes om ett inlägg Rick skrev för ett tag sen. Det jag mindes var dock inte det inlägget egentlgien handlade om, utan en bisats i början av inlägget.
[...]i vår bloggsamordningschatt (med de 100 toppande PP-bloggarna) imorse[...]
När jag följde länken insåg jag att jag faktiskt är med bland de hundra toppande PP-bloggarna, och att jag tydligen riskerar att bli samordnad. Lyckligtvis har jag inte blivit det än, men för mig är bara tanken lite motbjudande. Jag vill inte vara en partimegafon. Jag vill uttrycka mina egna åsikter. Att någon/några känner att jag kanske tillhör en grupp som behöver samordnas är inget jag har bett om. Att detta sker är väl dock ingen överraskning, det finns ju strateger i de flesta partier som försöker vinna slaget på internet, men för mig är det ointressant. Jag började inte blogga för att förmedla något annat meddelande än mitt eget.
Så min slutsats kan nog bli att jag inte ville bli en i skocken, utan snarare hellre valde att inte blogga än att försätta mig i den situationen. Alla har vi våra egna sätt att lösa problemet på antar jag…
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, bloggande, politik
Heh. Du löper ingen risk att “bli” samordnad. I alla fall inte om jag har någonting att säga till om, vilket jag i egenskap av samordnare har.
Grejen är den att det inte fungerar att samordna i betydelsen tvångskommendera när det gäller bloggare – alla bloggar av sina egna anledningar, har sina egna projekt igång och vill skriva om olika saker. Det slutar bara med att stämningen blir dålig, att folk tappar skrivarlusten och att det i slutänden inte blir särskilt många bullar i ugnen när allt är sagt och gjort.
Vilket är fail.
Däremot så fungerar det att samordna i betydelsen att sprida och diskutera nyheter, fråga om uppslag, försynt påpeka att folk glömt att länka vissa inlägg etc. Tanken över tid bygga upp en gemenskap bloggare emellan bygd på att folk skriver om det de skriver om, och det när de känner för det.
Vilket är win.
Du är välkommen att hoppa in i gemenskapen om du vill. Annars lyfter jag på hatten och låter dig göra din grej så som du vill göra den.
Cheers!
Pingback: Tweets that mention Hellre frånvarande än tråkig @ Tomas Sida -- Topsy.com
Jag förstår vad du menar, och sett ur ett partiperspektiv är det en självklarhet. Jag kanske till och med kan tänka mig att medverka i en sån grupp med tankar och idéer, för att hjälpa partiet.
Låter det konstigt? Det förstår jag. Delvis var det meningen. För jag står fast vid mitt uttalande om att inte vilja bli samordnad. Men det beror nog på vad man väger in i det ordet. Det jag har känt har varit att det har blivit för mycket samordning (i allmänhet, jag syftar nu inte på något parti i synnerhet), och att det har gjort att jag upplevt att det har blivit tråkigt att blogga. När man ser ordet samordning tror jag lätt att man hamnar i tankarna att det ska vara just en samordning av åsikter, oavsett vad som är tanken egentligen. Det var i alla fall så jag först upplevde det. Tilläggas bör ju dock att jag inte ens reflekterade över det Rick skrev förrän jag läste Emmas inlägg nu idag (eller jo, det gjorde jag nog egentligen, men brydde mig inte, eftersom jag inte hade dragit samma slutsatser som jag nu gjort).
Så det var nog mitt väldigt omständliga sätt att säga att jag nog tycker att samordning i detta fall är ett illa valt ord.