Lathet eller länkar?

Bloggande. Jag har blivit lat. Jag efterforskar inte lika bra längre, och framför allt så letar jag inte länkar. Det tar för lång tid. Men sen så blir tyvärr resultatet därefter. Det verkar dock som att jag inte är ensam. Jag får i alla fall känslan av att det inte länkas lika mycket längre. Helt klart inte som det gjordes förr. Blogginlägg har blivit mer som ett långt tweet, det vill säga en utläggning kring ett ämne, med en länk till ursprunget. Inget mer. Det är synd tycker jag.

Så vad vill jag säga? Att jag kommer att bättra mig? Jag önskar att så vore fallet, men jag känner mig själv och tror nog att min egen lathet kommer att vinna denna strid. Ingen skulle dock bli gladare än jag om jag hade fel. Så låt oss hoppas att länkningen kan få sig en nytändning!

EU:s propagandamaskin maler vidare

EU. Propagandamaskinen inom den europeiska unionen verkar nå nya höjder. Brittiska Telegraph rapporterar om hemliga dokument om att avsätta medel för att följa den EU-skeptiska debatten. Allt för att diskussionerna inte ska urarta verkar det som.

Frågan är vad EU har med detta att göra? Jag förstår att en dylik koloss har problem med det faktum att den inte är älskad av alla, men att gå från det till att aktivt söka upp dem som uttalar skepticism är ett ganska långt steg att gå. Men det ligger helt i linje med det EU vi känner så ingen borde väl bli förvånad. Det är ju dumt att ta till sig kritik och försöka reformera sig för att fler ska känna sig hemma i gemenskapen. Det kan ju nämligen innebära att man tappar makt, och det verkar ju som att det inte bara är Reinfeldt som tycker att folk ska finna sig efter vad de som har makt tycker.

Känns som att detta har sagts förr, men börjar det inte bli läge för “Riv upp, gör om, gör rätt”?

Mer Perssonsk än Persson

Politik. I DN idag kan man läsa att Peter Wolodarski tycker att Reinfeldt har blivt Perssonsk. Skulle det vara något nytt? Den överlägsna attityden tycker jag har funnit där länge. Sättet att förklara för de som lyssnar att man inte är helt värdig att få svar på sina frågor bara för att de är kritiska. Den inställningen tog tyvärr inte lång tid innan vår kära stadsminister anammade.

Jag tycker att det är ett tecken på maktfullkomlighet. En övertro på den egna vägen och att det enbart är den som är rätt. Jag har länge haft känslan av att Reinfeldt tycker vi ska tacka honom för att vi har haft förstånd att rösta fram honom, och om det är så att vi inte gillar politiken som förs så är det för att vi inte förstår bättre. Denna känsla har jag haft sen någonstans runt det att han uttalade kommentaren “det vore bäst för alla om debatten la sig”. En kommentar som i sig tyder på att man inte har respekt för demokratin. Men det kanske är sån man blir av att vara stadsminister. I alla fall efter några år på posten. Vad vet jag, jag kommer i alla fall aldrig prova själv, det har jag för mycket självbevarelsedrift för.

Sen måste jag bara ta upp dagens intressantaste nyhet. Kommuner med få invandrare har visst större problem än de som har tagit emot fler. Undrar hur det stämmer överens med gårdagens utspel av Billström. Mitt favoritcitat ur artikeln får nog ändå vara “Det finns en rad mekanismer som gör att en ort får problem, bland dem fallande fastighetspriser, höga nybyggnadskostnader, dålig konkurrenskraft på lönemarknaden och ett kommunalt utjämningssystem som enligt forskare är negativt för tillväxten i svaga orter.”

När maktinnehavet blir viktigare än allt annat

Politik. Nej herr Billström, Fas3-haveriet beror inte på invandringen. Den misslyckade jobbpakten beror inte på invandringen. Ej heller problemet för unga att hitta bostad i Stockholm. Eller för den delen SAAB:s konkurs eller Telias skumraskaffärer. Men det är en enkel utväg att gå när partiet går kräftgång efter en tids motgångar i politiken och opinionen. Det är dessutom så att isen är bruten, tack vare att någon annan redan lyft frågorna.

Är det rimligt att en familjs enda inkomst är försöjningsstöd av något slag? Från stat eller kommun? Den frågan har ju ett uppenbart enkelt svar, men sättet den ställs på gör att den missar målet. För varför lyfta den som en fråga kring migrationspolitik? Borde inte arbetsmarknadsministern ta hand om detta, och inte migrationsministern? Eller är det rimligt att de som inte invandrat hit utan haft turen att vara födda här har någon form av ekonomiskt stöd från stat och kommun? Det kanske inte är ett problem för samhället? Skapar inte utanförskap? Sociala problem?

Det ska bli oerhört intressant att se om de tre småpartierna i regeringen viker sig även i denna fråga. Min gissning är att de kommer att ryta en del, kanske till och med lite mer än vanligt. Men när det sen ska till beslut kommer de att rätta in sig i ledet i stället för att fälla regeringen. För att ha makten är ju viktigare än att använda den till att göra rätt.

Större, bättre, mittrare

Politik. En dag som denna skulle det vara på tok för enkelt att skriva om Annie Lööf. Så jag låter bli. Det skulle också vara enkelt att skriva om havererade sms-biljetter, men det har jag redan gjort så jag låter bli det också. Däremot tänkte jag att det ska bli några rader om åsiktslöshet. Avstampen för detta blir centerpartiet, så kanske lite koppling till Annie Lööf trots allt (man skulle kunna säga att åsiktslöshet också handlar om henne, men det vore ju taskigt…).

nu var det ett tag sedan Ankersjö et.al. spottade ur sig det nu ökända programförslaget för centern. Det slutar dock aldrig att uppröra och intressera. Senaste kommentaren handlar om hur svenskar törstar efter ett parti i den mittraste(?!) av mittfållor. Jag är övertygad om att det är sant, samt extremt fascinerad över att det är så.

Låt mig förklara. Partier har på senare tid dragit sig allt mer mot mitten, mot varandra. Skillnaderna mellan dem har börjat bli mest akademiska, i verkställandet känns det som att det är ungefär sak samma. Och för de stora etablerade partierna har det lönat sig. Säg och gör inget som kan tolkas som en åsikt, för då kan folk känna att de inte håller med, och håller de inte med så tappar vi röster. Precis så tror jag resonemanget går. Och det är lönsamt, eller snarare har varit lönsamt.

För i ivern att inte förlora röster har man missat en sak. Röster kan inte bara förloras, de kan också vinnas. Med inspirerande politik och åsikter som utmärker partierna så kan man komma någonstans i politikens idol-tävling med final vart fjärde år. För jag är övertygad om att för varje röst man förlorar på att vara passiv och gnällig kan man vinna tre på att vara rak, tydlig och ha konkreta åsikter. Måla upp en tydlig bild av det samhälle man vill ha och folks fantasier vaknar till liv. Var idealistisk och drömmande. Visa att det finns ett tydligt mål att sträva efter. Tala om var ni vill komma, inte vilken liten förändring vi vill göra för att visa att ni lyckas vara lite mer mitten än alla andra.

Tyvärr är det bara ett av riksdagspartierna som gör det idag (och konstigt nog går det bra för dem i opinionen)…