Torsdagstankar

Allmänt. Det känns som att det är mycket nu, flera saker som är värda att nämnas och kommenteras.

Först ut är särintresset Reinfeldt. Mycket kan man säga, men han är i alla fall konsekvent i sin syn på försvarspolitiken. Det ska bli intressant att se hur det här slår på de borgerliga väljarna för det här är ju en av de gamla moderata kärnfrågorna. Som man nu gör helt om på. Någon större förvåning erbjuder det ju inte dock. Att Reinfeldt/Borg varit emot försvaret har ju varit övertydligt ända sen Odenberg avgick med buller och bång. Sedan dess har de bara tillsatt nickedockor på försvarsministerposten. De klarade helt enkelt inte av att ha en stark person på en post som normalt sett är viktig för deras väljare. Ska bli intressant att se om det är denna debatt som till slut visar att de gått för långt.

I morgon träder de nya sms-betalningssätten i kraft. Det kommer bli intressant att se hur många som står vid tågspärrarna och kliar sig i huvudet när de försöker beställa en biljett. Mycket kan man säga om detta, men helt genomtänkt känns det inte.

Bankerna, framför allt då SEB, gör storutdelningar till sina aktieägare. Samtidigt som villkoren för kunderna blir snävare och möjligheten att hitta pengar på banken snart är enbart ett minne blott. De kommer dessutom undan med det. Men jag måste säga att banker är nog ett av de säkraste investeringstipsen man kan ha, för de verkar ju inte få gå i konkurs. Så riskerna är minimala, samtidigt som de tillåts göra lite vad som helst vilket tycks generera vinster. Varför gäller inte samma marknadsregler för dessa företag som för andra?

Apropå företag som inte är som alla andra. SAS vd har blivit nominerad till årets ledare. Ha. Haha. Hahaha.

Slutligen måste jag få berömma Nyheter24, som publicerar en artikel om hur dåliga svenska blivit på svenska. Läs och begrunda:

Följer uppmaningen i utmaningen

Bloggande. Egentligen är jag inte helt förtjust i att kräva av mig själv att spotta ur mig ett inlägg om dagen, för ibland har jag faktiskt inget vettigt att skriva. Poängen med att ändå göra det är ju dock att man håller tempo. Man riskerar inte att stanna av, för om man gör ett uppehåll på en dag blir det lätt två och sen rinner det på och så har man inte bloggat på ett halvår. Det har hänt mig förr, som synes i mitt arkiv.

Så även om det känns tungt ibland så får man bita ihop, och kanske lyssna på lite visdomsord:

En extremröst är bara en SL-biljett bort.

Politik. Det har väl knappt undgått någon hur den nya pengatvättregleringen från EU missar målet och mest skapar problem för helt vanliga personer utan någon önskan eller något behov av att tvätta pengar. Totalregistrering av varenda sms-betalning kanske försvårar för alla som tvättar pengar via sms-köp av chokladkakor i selecta-maskiner, men det känns som att man missar målet lite. Eller var poängen att se till att göra det ofantligt mycket krångligare att åka kollektivt?

Det här får mig att tänka lite. Vilket ansvar har egentligen politiker med sina beslut? Var det någon som ens tänkte på bussresenärer när man började diskutera hur det skulle bli krångligare för den organiserade brottsligheten att få sina svarta pengar att bli vita? Kanske det helt enkelt är så att det är svårt att inse konsekvenserna av beslut man fattar, i alla fall när man fattar beslut på den nivån. Förmodligen är det så. Innebär det att politiker kan svära sig fria från ansvar för det som de inte kunde förutse?

De som snart ska försöka sig på att köpa en biljett till tunnelbanan kommer nog att svära lite när man inser att det inte riktigt går som man vill. Det kommer att generera massa bad will för SL och andra som använder sms som betalningsmedel, och det enda de kan göra är att hänvisa till ett ansiktslöst EU-direktiv. Där någonstans kommer möjligheten att utkräva ansvar att dö ut. Det generella föraktet mot politiker kommer att öka, och det kommer främst påverka inrikespolitiken. För det är här som ansvar utkrävs, oavsett om det är i EU eller riksdagen beslutet fattas. När politikerföraktet ökar, när väljarna känner sig hopplösa och överkörda av en maktelit som inte lyssnar på dem så gynnas extrempartier.

Är det verkligen ett ansvar vi vill att politiker ska kunna svära sig fria från?

Uppdaterat utseende

Bloggande. Inte så mycket att skriva, mer att se. Har passat på att fixa lite med utseendet på bloggen som en del i #blogg100, och det i sig är ju värt en post. Jobbet var dock kanske lite mer med temat än med texten.

Nu ska man kanske bara uppdatera bloggrollen också, vissa i den listan är kanske inte helt aktuella längre. Men det får bli en annan gång.

5 av 100, mera meta!

Meta. Hur ofta kan man egentligen göra metainlägg i en blogg? Tidigare har de alltid varit ett undantag för mig, även om de förekommit, men i och med uppstarten av #blogg100 så känns det som att de kommer att komma allt oftare. I alla fall i början. På något sätt har jag inte samma research-driv som tidigare, jag läser inte lika mycket andra bloggar, och jag har också känslan av att det skrivs mindre. I alla fall i de bloggar som finns i min RSS-läsare. Fast det är så klart inte så konstigt, för det har inte nog inte hänt så mycket i den listan de senaste åren. Någon enstaka blogg har ju så klart lagts till, men att rensa gamla inaktiva har jag inte gjort, och min egna lägre aktivitet har nog inneburit att jag inte varit lika intresserad att hitta nya källor till inspiration.

Men det är som Deeped skriver, i och med att man blir mer aktiv i sitt skrivande ökar också intresset för att läsa andra bloggar. Sen verkar det som att det finns en stor metadiskussion kring #blogg100 också, och den har jag helt missat, mest för att jag inte har haft tiden, men också för att fel källor ligger i mina flöden uppenbarligen.

Så nystarten har hittils gett mig två mål att uppfylla i en snar framtid. Det ena är att hitta dessa nya källor till inspiration, oavsett ämne. Det andra är att uppdatera utseendet på bloggen, något som jag kommit en bra bit på väg på under helgen. Bloggen lever halt klart!

Varför är demokrati oviktigt?

Politik. Det är lätt att vara efterklok. Men vad ska man egentligen ta sig till när de som försöker vara kloka innan inte blir åhörda? I ett allt större brus av åsikter känns det som att de som försöker diskutera de grundläggande frågorna snabbt tystas ner till förmån för högljudda diskussioner om exempelvis köttskatt.

Media är tyvärr snabba att hänga på. Det är mycket enklare, och mer vinstgivande, att rapportera om bråk i centerpartiet än att lyfta på huvudet lite och inse att det kanske inte handlar om ett internt bråk utan om ett parti som för omväxlings skulle försöker finna en ideologi. Sen kan man säga vad man vill om den, men personligen tycker jag det var en frisk fläkt, som också gav spår av unkna stanker från partiets mer konservativa värdeförråd.

Men hur kommer det sig då att vi väljer att blunda för de saker som faktiskt är en gradvis nedmontering av våra friheter. Det kan tyckas harmlöst, och i många fall finns det en “god anledning” någonstans som man lätt kan tycka vara värd att göra kompromisser för. Ännu viktigare, varför är våra politiker så oerhört ointresserade av dessa frågor? Det känns mer och mer som att demokrati bara är viktigt när den är bra för den berörde. När den demokratiska åsikten stämmer överens med den man vill höra. I alla andra fall vill man helst ha diktatur.

Så nu kommer vi till att jag motsäger min egen rubrik. Demokrati är inte oviktig, men däremot selektiv. Tyvärr fungerar inte det riktigt, för vem väljer? Då är den enklare lösningen att inte diskutera det över huvudtaget. För då kanske det inte behöver hända, och så länge alla är mätta och glada och kan åka till Thailand ibland så klarar vi oss. Men vad händer när resorna blir dyrare, plånböckerna tommare, maten skralare och nöjena mindre roliga? Vad händer när vi då inser att fel personer har fått definiera vår demokrati?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hjälp, jag har blivit kapad

Politik. En svår sak med dagen alla relativt anonyma uttrycksformer är att man aldrig kan vara helt säker på avsändaren. Även om ett konto har ett namn och en bild som tyder på en viss avsändare, så kan det vara någon annan. Och även om man har verifierat att kontot tillhör rätt person så kan det ju vara så att någon har lyckats komma åt det. Vilket ju också är en väldigt praktisk ursäkt i vissa tillfällen. Men hur kan man veta om avsändaren är den rätta?

Som citatet ovan säger, ju konstigare ett konto beter sig, och ju mer det avviker från sitt normala, desto större är sannolikheten att det blivit kapat. Eller?

För visst är det konstigt att kapningarna alltid kommer just när någon sagt något drumligt, eller gjort något konstigt. Eller när reklam helt plötsligt dyker upp på ens blogg. Oftast kommer det fram att ett konto blivit kapat precis efter det att någon fått kritik för sina åsikter. För det är ju skönt att inte behöva försvara dem. Åsikterna alltså. För det kan ju innebära att man är exempelvis rasist. Och det är det ju ingen som är. I alla fall om man frågar dem. Så om det nu skrivits något som verkar påvisa att så är fallet så är ju kapningen ett faktum. Om inte annat så är det svårt att bevisa motsatsen.

Egentligen så är det här samma diskussion som den som har varit om centerpartiets idéprogram, men mer om det en annan gång.

Fotnot: Jag skulle inte använda Comic Sans ens för att fejka en kapning…

Personligt

Meta. Jag har aldrig varit särskilt personlig på den här bloggen. Inte på någon blogg för den delen. Inte för att jag har haft någon annan, men jag kunde ha haft det. Det slog mig att de som i alla år (typ alla två?!) läst mina inlägg och förvirrade kommentarer faktiskt vetat ganska lite om vem jag är. Eller vem jag var kanske jag ska säga, för jag är nog inte den jag var när jag började blogga. Några av er har haft det tvivelaktiga nöjet att träffa mig, och en del av er har till och med stått ut med att göra det flera gånger, så helt galen kan jag inte vara (eller så är det just det jag är).

Men vem är då Tomas? Ja, jag tänkte att vem jag var nu är ganska överspelat, så ni som gick miste om chansen att veta får helt enkelt leva i ovisshet. Nog ingen förlust. Tomas är gift. Tomas har barn. Ett helt. Om du inte läser detta senare än det är skrivet, för då kan de vara två. Hoppas jag. Så om jag plötsligt försvinner igen så skyller jag på det. Inte för att jag kommer försvinna på riktigt, men min nätnärvaro kanske går ner. För jag kommer inte att börja publicera massa bilder på mina barn för att klara mig igenom detta. Då slutar jag hellre.

Nar tillbringat två dagar i Borlänge, med övernattning i ett typiskt stereotypt hotellrum. Men det är inte där jag brukar sova, utan i en säng i Huddinge. Oftast i alla fall. Hotell händer, men nu är det länge sen det var sömn på ett gympasalsgolv. Även om jag ibland fortfarande deltar på evenemang där sådant erbjuds. Min ålder, lathet och ekonomiska situation har dock fått mig att nyttja annat boende. Men bara ibland alltså, oftast sover jag som sagt i ett sovrum söder om Stockholm. Det har jag gjort i ungefär 7 månader nu. Inte sovit alltså, utan när jag väl sovit har det oftast varit i sagda sovrum. Ibland i det bredvid också, är dotra inte riktigt velat sova.

Så här kan jag nog hålla på hur länge som helst, men frågan är hur länge någon orkar läsa. Läser ens någon detta? Eller den första raden i detta inlägg? Om detta kan vi bara spekulera. För jag har nog aldrig skrivit för någon annan än mig själv, även om jag alltid tyckt det var kul att andra har läst och kommenterat på det jag skrivit. För det gör att man känner sig delaktig. Och delaktighet engagerar. Mig i alla fall. Fast förmodligen var det bara några botar…

Äh, vafan! (#blogg100)

Bloggande. Borde jag verkligen skriva detta inlägg, och borde jag publicera det. För risken med att göra det är ett misslyckande, men man lär sig av sina har jag hört. Ska jag verkligen trycka ur mig 99 inlägg till på lika många dagar. Det må vara så att ett länkat youtube-klipp också är ett inlägg, men jag har alltid varit mer för kvalitet än kvantitet (vilket kanske kan verka överraskande för er som brukar läsa mina rants).

Jag har startat om förr, och det har ju gått sådär, så vad gör skillnad denna gång? Kanske är det ambitionsnivån, kanske är det appen i telefonen, kanske ingenting. Vem vet. Dock tror jag att lite extern press kan göra susen. Så pressa mig lite. Ge mig ämnen som gör mig lite lagom upprörd så ska vi se om ni inte får stå ut med mig lite till.

Undrar förresten hur många som kommer stanna vid #blogg1