Politikens krokodiltårar tystnar fort

FRA. Egentligen hade jag tänkt att skriva ett inlägg om varför jag precis förnyat mitt medlemskap i Piratpartiet, men på något sätt blev det överflödigt. Uppenbart. Oundvikligt. Låt mig förklara.

När jag startade den här bloggen hade jag inte mycket till inriktning. Visst var tanken att den skulle handla om politik, både lokal och nationell, men mer än så visste jag inte. Jag var heller då inte medlem i piratpartiet. Jag såg ingen anledning till att vara det. Visst var frågorna viktiga, men i min naivitet trodde jag att de var det för alla partier (ja, nästan alla i alla fall). Ack så fel jag hade.

För sen kom FRA.

Ja, de hade ju funnits länge, men jag syftar så klart till debatten som gjorde en av Sveriges mest hemlighetsfulla organisationer till rikskända. Men vad var det egentligen som hände? Alla minns väl tårarna i riksdagens kammare, demonstrationerna runt om i landet och blomsterbombandet av Camilla Lindberg, men vad var det som kom ut av det hela egentligen? Folkstormen som blossade upp var av aldrig tidigare skådat slag, och när partierna nu säger att de arbetar med strategier för sociala medier så tror i alla fall jag att en av de viktigaste punkterna på deras agendor är att se till att liknande saker aldrig händer igen. Och det gör de inte genom att göra det man kanske tycker är uppenbart, det vill säga att inte lägga och rösta igenom kontroversiella förslag som ingen vill ha. Nej, det handlar om att parera debatten så man slipper lyssna. Och att inte ta debatten över huvud taget. En läxa de lärde sig efter EU-valet 2009.

Men vad är det nu som har hänt? Låt mig återgå till de där tårarna i riksdagen. Eller snarare det som sades efter att tårarna slutat falla och riksdagen röstat för ett beslut som är en inskränkning i våra grundläggande fri- och rättigheter. Det var då som de som just röstat för att minska våra rättigheter stod och förklarade hur det var en seger för demokratin och att de slagits för oss. Att de fått fram en uppgörelse som vi måste vara nöjda med. Att det var så bra att vi inte kunde förstå hur duktiga de varit. Hur de fått garantier för att stora inskränkningar har skett i de ursprungliga förslagen, och att vi nu kunde vara lugna. Allt var bra, inget mer att se här. Kritikerna höll så klart inte med.

Så tar vi oss i snabb fart fram till nutid. Tårarna är sedan länge avtorkade och ersatta av något annat. Kanske till och med bortglömda. I alla fall av de som grät. I alla fall om någon frågar. Resultatet blir att de som borde skrika högst, de som borde känna sig mest lurade, sitter tysta. För det är inte vi som var kritiska till beslutet att ge FRA rätt att massövervaka oss som ska vara argast. Vi ska egentligen bara nicka och säga “vad var det vi sa”. Det är heller inte de som var emot förslaget som ska skälla. De ska sträcka på sig och visa sig stolta, för de stod upp för vår skull. Framför allt de som gjorde det av sin egen personliga övertygelse. Jag kan heller inte säga något om förespråkarna av förslaget, inte ens de som röstade emot då men som är för nu. Kappvändarna kan gott få skämmas lite, men det är vardagsmat i dagens politik. Tyvärr.

Nej, de röster som borde skrika högst är de som blev garanterade att det som beslutades inte befann sig på ett sluttande plan. Det är de som med ljuva löften blev inpiskade i en partilinje de sa att de inte vill stödja. Det är deras röster som borde höras tydligast nu. Precis som tårarna rann då, precis så ska tårarna rinna nu. Men inte av utmattning, sorg och smärta. Nej, av ilska. Ilska över att de garantier ni fick visade sig oväsentliga. Ilska över att det beslut ni trodde att ni var med och fattade visade sig vara något helt annat. Ilska över att era partikollegor och vänner(?) nu visar att era åsikter inte räknas. Det är de som borde skrika högst.

Var är tårarna nu?

Nu och då, vi och dem

Politik. Alla tjänar på om debatten lägger sig. Det var förvisso en lögn. Regeringen tjänade på att debatten lade sig. Socialdemokraterna tjänade på att debatten lade sig. Annie “jag slutade tänka själv sen jag blev minister” Lööf tjänade nog mest av alla på att debatten lade sig. Lustigt hur det kan vända. En av dem som var förgrundsfigurer i slaget om massövervakningen, och som till och med förklarade att de garantier de fått säkrade den personliga integriteten. De garantier som hon nu varit delaktig till att fulkomligt köra över! Känns det bra idag Annie? Vill du ta tillbaka din röst? Eller är din ministerpost viktigare? Jag tror tyvärr jag vet svaret.

Det vi dock ser nu är följden av att debatten lade sig. För helt plötsligt är vi där vi aldrig skulle kunna hamna. Tidigare löften glöms bort. Dessutom så inför man nya regler som man inte ens vet konsekvensen av, vilket i sig är enormt anmärkningsvärt, men inte förvånande i sammanhanget. Rättssäkerheten slutade spela roll för länge sedan antar jag. Den förhållandevis stora tystnaden nu jämfört med när FRA-lagarna drevs igenom första gången är dock enorm. Och det beror inte på att det är fotbolls-em, även om jag inte skulle bli förvånad om denna charad utnyttjas ännu en gång, när publicus vulgaris är upptagen med annat.

Den enda slutsats jag kan dra är att den största chansen att få till en förändring redan har varit. Den försvann i och med omröstningen i riksdagen 18/6 2008. För att tro att en grupp icke-organiserade aktivister ska kunna sätta den politiska dagordningen på samma sätt som då, det är nog ganska naivt. Tyvärr har även betongrövarna i Rosenbad lärt sig av det som inträffat, och de har nog en hel del taktik klart för sig om det skulle uppstå en liknande situation igen. På många sätt har det i och för sig gjort det i och med ACTA-debatten, men den berör mest EU-politiken, och den behöver av någon outgrundlig anledning den svenska regeringen aldrig ta ansvar för. Inte ens när den är drivande i frågorna.

Lustigt nog innebar FRA-debatten 2008 att gammelmedierna stärkt sin ställning som opinionsdrivare. För i och med den enorma uppmärksamhet som blev då så kan man lätt bortse från midre blogguppror, även om de ansetts som gigantiska före 2008. För vem bryr sig om en fråga som inte alla skriver om? Då kan den ju inte vara tillräckligt viktig. Gammelmedias roll att peka ut vad som är viktigt är därför minst lika viktig som tidigare, och tyvärr visas det inga tecken på bättring från de hållen. Rapporteringen om det som händer i EU är bristfällig i sina bästa stunder.

Så vad vill jag ha sagt? Förmodligen att det inte är lika enkelt längre. Den kollektiva arbetsinsatsen i piratpartiet som kulminerade i två platser i EU-parlamentet innebar tyvärr att luften gick ur organistationen där och då. Just nu pågår en återuppbyggnad, men det tar tid att uppfinna hjulet igen, och att nästa EU-val är samma år som nästa riksdagsval tror jag tyvärr är en nackdel för partiet. Att hoppas på att något annat parti ska driva dessa frågor tillräckligt starkt är tyvärr dödfött. Miljöpartiet kan bli en bra allierad, men dessa frågor hamnar nog på tok för långt ner på deras priolista när det väl gäller för att de ska vara en pålitilg kandidat. Regeringen och Socialdemokraterna har ju tydligt visat var de står, och det “liberala” centerpartiet har nog förlorat sina frihetliga väljare för alltid (jag hoppas i alla fall innerligt det).

Tack för att ni lyssnade, nu går jag i dvala igen till nästa gång…

En till röst

Politik. Politiker som vill tycker mord är ett bra sätt att stoppa folk från att visa på oegentligheter. Demokrati och yttrandefrihet som visar sig bara vara fernissa. Attacker mot svenska politiska partiers infrastruktur. Helt plötsligt känns FRA-debatten för några år sen som en storm i ett vattenglas. Och ändå har jag inte skrivit något. Inte för att jag inte var upprörd. Inte för att jag inte hade något att säga. Nej, jag var uppgiven. Slagen.

Jag kan ändå inte påverka.

Det är nästan exakt två och ett halvt år sen jag skrev inlägget jag länkar till ovan, men det är först nu jag inser vad det var mina samtalspartners kände. För oavsett vad jag tycker så kommer de med makt att göra som de vill. Vårt fria internet är snart historia. När stormakterna spänner musklerna får de som de vill. Känslan inom mig när jag insåg att det var precis så jag har känt går inte att beskriva. Det är lätt att krypa in under sin sten, och det är ljust och läskigt i världen där utanför. Men är det verkligen skäl nog att vara tyst? Var hittar man drivkraften? Är det känslan? Eller kanske en PR-byrå behöver blandas in?

Nej, varken då eller nu kan en kolumnist i DN ta ifrån mig vad jag tycker är viktigt. För känslan som infinner sig nu, precis som då, är inte längre en känsla av uppgivenhet. Snarare jävlar anamma. För vilka är de som tror att de kan klampa in och begränsa de friheter som folk har slagits för i århundraden och tro att alla ska sitta ner och vara tysta? Uttalanden och åsikter som vi knappt förväntar oss att höra från Folkrepubliken Kina har blivit vardagsmat de senaste dagarna, och den svenska regeringen gör som den alltid gör. Förnekar och gömmer sig. För alla tjänar på om debatten lägger sig.

Fast jag måste erkänna att jag är rädd, och det är en känsla jag aldrig hade under FRA-debatten. Jag är rädd, för det här är så mycket större. Det har dessutom potential att bli helt enormt. Ord som informationskrig har redan börjat användas, och det känns som att det här mycket väl kan vara början på något som det kommer att stå om i historieböckerna i framtiden. Under förutsättning att det inte blivit bortcensurerat för att inte sprida farliga tankar förstås.

Men det är dags att använda även rädslan som drivkraft. För något föder rädlsan, och det kan jag inte acceptera. Jag tror egentligen att de flesta delar räddslan med mig, men den kanske överskuggas av andra rädslor, eller så kanske man inte ser den för vad den är. För min rädsla handlar om ett samhälle jag inte vill bo i, ett samhälle som jag ser att vi raskare och raskare går mot. Det kanske är så att jag trots allt inte kan göra någon skillnad, men jag vet att jag inte skulle kunna acceptera mig själv om jag i alla fall inte försökte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Å, den mörknande framtiden vår

Dystopier. Som alltid är jag lite sen. Titeln hade varit mycket mer passande för ett par veckor sedan, när det var studenttider på allvar (även om man slapp höra dem så mycket i år eftersom studentflaken förbjöds i innerstan, hoppas verkligen att det är något som kommer att bli tradition), och jubileet av omröstningen för FRA-lagen har också passerat. För på sätt och vis handlar detta inlägg om just det. Och om det finns någon fråga som kan få mig att skriva är det väl just den, för utan FRA-lagen hade nog inte denna blogg funnits (eller var det en reklambyrås förtjänst?).

Det finns flera anledningar till den senaste tidens bloggtorka från min sida. En är en nyfödd bebis. En annan är att det har känts som att de inlägg jag har börjat fundera på nästan alltid har kunnat sammanfattas med “what she said” (damn you Emma…!). Men den största anledningen är nog ändå en känsla av hopplöshet. För det känns aldrig som att man får skriva något positivt, utan det handlar bara om att kritisera den evigt nedåtgående spiralen av inskränkningar på våra rättigheter.

Man brukar säga att det är skönt att inte vara ensam. Jag är dock inte så säker på att detta alltid är fallet. För ibland så är det faktiskt trevligt om man vore den enda som hade vissa tankar, men tyvärr var det inte så i detta fallet. För när jag som bäst sitter och och känner mig uppgiven, moloken och lite lätt frustrerad över samhällsutvecklingen så får jag läsa två inlägg som får mig att tänka just att fler måste känna som jag. Det är på tok för lätt att föreställa sig en framtid som inte ens Orwell kunde, i sina vildaste fantasier, drömma ihop. Det är på tok för lätt att känna ett behov av att faktiskt ha en Guy Fawkes-mask liggandes hemma. Det är på tok för lätt att ge upp hoppet.

Det är just dessa känslor som har fått mig att vakna. Lite konstigt i sig, men det är lite samma känsla nu, som jag hade den 10:e juni för två år sen (jag har till och med missat bloggens tvåårsjubileum med 12 dar, ytterligare en sak som jag är lite sen med alltså…). En känsla av att det inte går att sitta stilla och ta emot. En känsla av att jag inte vill vara med om det som sker. En känsla av att det måste gå att påverka, för alternativet är på tok för hemskt.

Och ser man på. Även här finns det fler som tänker som jag. Att det faktiskt finns , , , ,

And the www connects to the eww, and the eww to the sww…

Internet. Eftersom det där med fri information är något läskigt så kan det inte få förekomma i en demokrati. Det verkar i alla fall vara brittiska politikers paroll. Nu ska de tydligen försöka ge en minister totalmakt över internet. Ett carte blanche att göra som man vill, utan att behöva gå omvägen vi något så töntigt som ett folkvalt parlament för att ändra på lagar. Allt för att begränsa det där hemska internätet. Därför har jag ett förslag till alla politiker.

Vi lägger ner skiten och skapar ett nytt.

Tänk er själva. Ett world wide web. Där alla kan ansluta och utdela information. Europeer ansluter vi eww (no pun intended, really), europe wide web. I eww finns ett inbyggt filter som kontrolleras från ett kontor i Paris vars logga jag inte kan visa för jag har inte rätt att använda det typsnittet, och till skillnade från dem tar jag sånt på allvar. Filtret ser till att ingen dålig information om Europa sprids till övriga världen. På samma sätt så kommer ingen dålig information in heller. på cww (china wide web) används detta flitigt. Det är inte censur, det handlar bara om att vissa saker är inte bra, eller nödvändiga, för en normal europe att ta del av. Alltså hjälper Filtret till i vardagen, för oss alla.

För att komma ut på eww måste vi svenskar först ansluta oss till sww. Eftersom vi per automatik blir anslutna till eww så måste vår kommunikation granskas så att vi inte säger dumma saker om regimen till våra medeuropeer. Informationsutbyte får vi självklart hålla på med, vår egen statsminister byter exempelvis gärna recept med den franska presidenten. Eftersom hans e-post dock är av vikt för riket så behöver inte han, till skillnad från de flesta andra, skicka en kopia till Kontrollmyndigheten (en hopslagning av FRA och den “domstol” som var satt att kontrollera dem, lite av en Judge Dread kombo som visat sig vara oerhört effektiv på att sätta dit dissidenter och annat patrask). Skickar man inte denna kopia så är det skäl för att bli kallad till polisen för förhör, och självklart beslagtas ens datorer på kuppen.

Fast på sww är det mesta lugnt. På ukww går det livat till. Där kan ministern se till att arrestera lite vem han vill, tack vare Digital Economy Bill. För invånarna blir det dock lite jobbigt, eftersom det ibland är lagligt att maila, och ibland inte.

I Frankrike pratar man om att starta ett fww, men presidenten tycker att det räcker om han har den tillgången så kan han berätta för alla andra vad som händer i världen. På så sätt slipper han läskiga överaskningar.

I Australien har man lagt ner hela skiten, eftersom det visade sig att allt kunde tolkas pornografiskt.

Men en sak är säker. Man har i alla fall stoppat den hemska fildelningen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jag tror att något gick sönder

Politik. Historien skŕivs av vinnarna sägs det ju. Det var nog sant i förra milleniet, men numera så stämmer det nog mindre väl. Saker stannar kvar på ett helt annat sätt, det har till och med dagens okunniga politikerfattat. Alltså måste detta kontrolleras, strypas i sin linda, förstatligas. Det bästa vore om man kunde anpassa den bilden man ville visa upp och se till att ingen fick se något annat. Det skulle ju innebära ett mycket enklare jobb när det kommer till att tuta i invånarna nästa stolliga förslag som minskar deras kontroll över sina egna liv. Tar vi bort ordet stolliga känns det som att det är så det spanska EU-ordförandeskapet resonerar.

Fast de är så klart inte först. Som alla bra förslag gällande internet så är fransmännen pionjärer. För tänk vad bradet vore för ungdomar om de kunde frisera bilden av sig själva på internet. Det skulle ge b-kändisar som råkat ut för hatatacker en chans att bli av med bilden som puckon. Det skulle ge Tiger Woods en chans att inte ha varit otrogen. För det är så internet fungerar.

För en bunt med år sedan jobbade jag på en IT-avdelning, och råkade stå brevid en av våra helpdesk-medarbetare som fick ett samtal. Det var nämligen så att vårt intranät låg nere (planerad åtgärd som alla blivit informerade om) och en person var mycket upprörd för denna behövde komma åt internet. Detta gick ju inte nu, eftersom denne hade just intranätet som startsida (vilket denne också upplyste om, eftersom det var en tvingad inställning på alla klienter, och alltså var det vårt fel att internet inte var åtkomligt). Att stänga ner starten på internet var ju något som omöjligjorde dennes jobb (förmodligen surfa på aftonbladet eller liknande).

Alla som får höra den historien brukar skratta och undra hur någon kan vara så dum. Man vet ju hur man gör. På det kan jag bara svara: jaså? För detta handlade inte om vetskap. Det handlade om förståelse. För om inte starten på internet kunde laddas, hur kunde då något på internet laddas. Saknar man förståelse för att det inte finns en start så försöker man inte ens att skriva in adressen som man brukar när man ska till aftonbladets hemsida (på de flesta arbetsdatorer bruker den dyka upp när man skrivit www.a), för det kommre ju inte att fungera.

Så när någon föreslår att man ska kunna få internet att glömma, så handlar det om att denne verkligen tror att det går. Att informationen finns på ett ställe, aldrig lagras eller skickas vidare. Det handlar helt enkelt om okunskap.

Det är okunniga människor som tror att de kan ha råkat förstöra internet när de får en 404-sida.

Det är okunniga människor som tror att böcker och information på internet arkiveras på samma sätt.

Det är okunniga människor som stiftar våra lagar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Urvattning på väg?

FRA. Rick Falkvinge rapporterar om möjligt fulspel i FRA-debatten. I stället för att motionera om att riva upp lagen så finns risken att motionen ska ge regeringen i uppdrag att se över hur man ska göra för att få lagen uppriven. Vi kan ju gissa hur mycket energi Tolgfors skulle lägga på det. En bra genomgång över de skillnaderna på förslagen görs av Scaber Nestor.

Att lägga ett förslag som gör att regeringen ändå kan koppla in kablarna, och som gör att man kan ignorera det hela fram till långt efter valet är en farlig situation, och tyvärr tror jag att det kan tilltala oppositionen också. Det skulle nämligen göra att man slapp den delen av integritetsdebatten i valrörelsen eftersom man kunde hänvisa till att man faktiskt gett regringen uppdraget att se äver upprivningen. En friskrivning som innebär att de slipper reagera, och som innebär att de ger de förhatliga piraterna färre angreppsvägar.

Som Rick skriver är det viktigt att rätt motion kommer upp i riksdagen, för vi måste få ledamöterna att bekänna färg. Det brukar oftast visa sig att färgen är ganska genomskinlig…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skulle FRA kunnat stoppa rånet?

Lex Orwell. Ingen har väl kunnat undgå att höra om det spektakulära rånet mot värdedepån i Västberga. Att jag inte hörde något när det hände är nästan lika spektakulärt eftersom jag bor ett stenkast därifrån, fast å andra sidan ligger söderortspolisen ännu närmre och det verkar ju inte ha hjälpt. Min ursäkt är att jag sov.

Det proffesionella sätt som rånet genomfördes på är på många sätt skrämmande, och de svenska myndigheternas tafatthet är som vanligt öronbedövande. För hur kunde en oannonserad helikopter få flyga runt i Stockholm? Svaret är enkelt, ingen brydde sig. Åsidosatta system och dåliga rutiner gjorde att trots att man kunde följa ett oidentifierat flygplan på väg mot Stockholm så vidtogs inga åtgärder.

Sen säger de att FRA är nödvändiga för att kunna stoppa terrorattentat.

För vad hade hänt om helikoptern hade haft något annat i siktet, något mycket mer lömskt och destruktivt? Vad skulle det spela för roll om FRA snappade upp att något var på väg att ske om vi inte ens kan förhindra att helikoptrar vars syfte är okänt får flygarunt i vår huvudstad?

Det kanske är dags att börja se över vad våra pengar går till egentligen. För jag tror att vi stoppar fler terrorister (för det var väl FRA:s syfta nuförtiden, eller hur?) om vi har fungerande ledning och uppdaterade system för krishantering och luftövervakning. Det är dessutom åtgärder som redan görs, och som på väldigt ringa sätt gör intrång i personers privatliv.

Så ni som kritiserar Piratpartiet för att vara högljudda och bara gnälla, här kommer ett konkret förslag. Sälj FRA:s superdatorer och se till att folk inte kan flyga in helt oprovocerat över vårt rikeshuvudstad i stället. Det skulle i alla fall få mig lugnare än en superdator i händerna på Ingvar Åkesson.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Eftersom hela FRA-frågan ändå handlar om ordvrängeri

FRA. Nu har intresset för FRA börjat synas igen, inför att riksdagen ska ta ställning till det nya lagförslaget, samt motioner om att riva upp hela spektaklet. Min åsikt i det hela borde inta ha undgått någon som har läst den här bloggen. Riv upp, gör om, gör rätt.

DN:s hemsida går att läsa hur en “spionprofessor” anser att signalspaning är det kraftigaste medlet för att få tag på skurkarna.

Det som får mig att fastna för just denna artikel är det faktum att den innehåller en definition av vad signalspaning är. Nämligen “Kommunikationsspaning för att komma in i olika kretsar genom att avlyssna deras inbördes elektroniska kommunikation.”. So far so good. Jag tror inte heller att någon har något som helst problem med att detta sker. Om det finns goda skäl för det. Och om det inte sker med godtycke.

För det intressanta sker när kretsen av avlyssnade utvidgas och blir slumpmässig och godtycklig. För det är precis det som FRA:s avlyssning är. Den inkluderar all trafik som passerar Sveriges gräns, vilket man aldrig i förväg vet vad det är. Det slumpmässiga urvalet gör också att det FRA nu är beordrade att syssla med enligt ovanstående definition faktiskt inte är signalspaning.

För om signalspaning ska bedrivas mot kretsar av individer så måste man ju kunna garantera att de medel man använder kan riktas mot dessa kretsar. Det kan ju uppenbarligen inte FRA, eftersom det är slumpmässigt vad som passerar landets gränser. Som signalspaningsverktyg blir det alltså ganska meningslöst, eftersom man inte själv kan göra något urval.

Detta är förstås sant med ett undantag. För det finns en krets med människor som faktiskt har väldigt svårt att få sin kommunikation att undvika att passera Sveriges gränser. Mot denna krets går det att bedriva aktiv signalspaning enligt definitionen ovan. Mot denna krets kan det dessutom bli väldit effektivt, och man kan hitta båda brottslingar, information om politiska dissidenter, utpressningsmöjligheter mot höga politiker och tjänstemän och en massa annat också. Så det enda sättet som FRA kan bedriva aktiv signalspaning på är mot just denna krets.

Min slutsats av DN:s artikel blir således att så fort man pratar om signalspaning i samband med de nya FRA-lagarna, så pratar man om massavlyssning av alla som befinner sig i Sverige. För om det rör sig om något annat är det mer ett lotteri (dvs. om man har tur att hitta något så får man högvinsten, en klapp på huvudet från USA).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,