Varför vinns valet?

Politik. Läste ett inlägg på twitter (det flög förbi lite fort så jag hittar inte tillbaka till det nu) om vad någon borgerlig valarbetare ansåg skulle avgöra valet. Man behöver inte vara helt galen för att lista ut vad det skulle vara (eftersom det är det som de s.k. allianspartierna skriker sig hesa om) utan att ha läst något, för det är en tydlig valstrategi. Jobb. Men framför allt regeringsduglighet. Just regeringsduglighet är ju ungefär det enda som de regerande partierna pratar om. Men trots att detta är det som ska avgöra valet så tror jag de har fel. Låt mig förklara varför.

Vi börjar med det viktigaste, regeringsdugligheten. Här sätter regeringen egentligen all sin heder och alla hjärtefrågor i pant för att kunna visa att de minsann kan regera bättre än alternativet. Eller näe vänta nu. De försöker bevisa att alternativet skulle regera sämre än vad de gör. Såpass ihärdigt att det till slut låter fånigt. Såpass ihärdigt att regeringen är villig att offra viktiga frågor för att kunna skjuta in en minimal kil i oppositionens bygge. Såpass ihärdigt att man nästan tror att de inte har något annat att komma med. Så vilken sida är mest duglig att regera? Vem vet, jag känner mig inte säker på den frågan i alla fall. Så kommer det att tippa valvågskålen åt något håll? Min gissning är inte.

Sen var det jobben. Här är trovärdigheten väldigt viktig. Vem är trovärdig i jobbfrågan? Den som lovar mest? Den som lovar minst? Den som lovar metoder som ligger mig närmast om hjärtat? Jag tror att jobbfrågan är väldigt viktig, men jag tror också att den är väldigt ideologiskt laddad, och därför tenderar väljare att vara mer svårrörliga i dessa frågor. Dock tror jag att denna fråga kan putta tveksamma åt ett eller annat håll, men jag tror det finns andra frågor som är de som får väljare att fundera år 2014.

Så vad är det som avgör valet i september? Vård-skola-omsorg som alltid? Ja, säger nog Gustav Fridolin och visst är det en viktig fråga. Det har varit mycket diskussioner om privatiserad vård och det finns många röster att vinna på att visa att man kan erbjuda alternativ för alla. Dock tror jag att Fridolin är lite fel ute, för vården slår skolan med hästlängder just nu. Barnmorskebristen ligger mer i folks närminne än pisa-resultaten. Här har vi dock en klurig fråga, eftersom den inte enbart är en nationalpolitisk punkt, utan ligger i mångt och mycket hos landstingen. Det är svårt för regeringen att lova högre sjuksköterskelöner när det kommer från landstingsbudgeten, och löften från landstingspolitiker får helt enkelt inte tillräckligt stort genomslag. Ett gemensamt utspel från ledande landstingspolitiker och rikspolitiker i dessa frågor tror jag dock skulle kunna få genomslag om det var rätt formulerat.

Skatter? Total icke-fråga. De kommer att stanna kvar eller höjas. Möjligtvis att någon röst kan ändras för att skattehöjningar påverkar olika individer olika, men det finns dåligt utrymme att lova skattesänkningar när många områden skriker efter resurser.

Försvar och säkerhet då? För några månader sen hade jag inte ens funderat på denna punkt, men en del har hänt sen dess. Det verkade dock passera förbi som en ickehändelse att Ryssland invaderade Krim, men när sedan oroligheterna i andra delar av Ukraina började så hände det något. Det började ses med mer kritiska ögon på försvaret och man började syna de “satsningar” som lovades. I Almedalen var det flertalet kritiska frågor till ansvariga politiker men trots det kändes det lite som en storm i ett vattenglas för politikerna. Det räckte att prata lite om det, lova något löst om att öka något luddigt utan att tillföra pengar och snart så har debatten lagt sig. Då slipper vi ett dyrt område i budgeten. Det hade kunnat gå. Sen kom MH17 bara halvvägs. Nu tror jag att framför allt den sittande regeringen skulle kunna skopa hem röster de tidigare förlorat genom att visa att man tror på att försvara Sverige. Inte bara säga det. Än så länge verkar de dock mest intresserade av att påvisa att oppositionen nog skulle sköta försvarspolitiken ännu sämre än vad de själva gör. Tror inte det är rätt väg att gå.

Feminismen så. Har också seglat upp som en stor fråga och vissa partier tror att den kommer avgöra valet. Åsa Romson blev gick oerhört hårt fram i sitt Almedalstal och det har förmodligen fått många män att söka sig annorstädes (jag vet att den lilla glugg jag hade öppen för MP stängdes tvärt i alla fall). FP satsar på liberal feminism. Ett helt parti aspirerar på riksdagsplatser med detta som sitt fundament. F! har redan kommit in i Europaparlamentet, men kan det vara den framgången som gör att de missar sin riksdagsplats? Redan nu så har kritik börjat höras mot att aktivisten Soraya Post inte alls röstar som hon “borde”. Kan detta ligga dem tillräckligt i fatet för att missa riksdagssätena? Det kan nog bli små marginaler som avgör, men klart är i alla fall att Gudrun Schyman satt jämställdhet på dagordningen såpass mycket att de flesta partier nu pratar aktivt om det. Bara det är en stor sak. Kommer feminismen avgöra valet? Nej. Men den kan avgöra hur många mandat de olika vänsterpartierna får. Jag tror dock inte att det är en fråga som får folk att byta block.

Integritet och nätpolitik? Inte den här gången heller. Snowden och Manning till trots. Ämnet är för svårt och obskyrt för att tränga igenom, och vad gör det om min integritet minskar när vårdköerna också gör det. Och jag har ju ändå rent mjöl i påsen…

Sammanfattningsvis. Bortåt 1000 ord rappakalja. Men kontentan är denna. Luddiga frågor kommer inte avgöra valet. Konkreta saker har tagit för mycket plats. Vi vill bli skyddade och omhändertagna. Vi vill att alla i landet ska bli det (även om vi kan vara oense om hur det ska finansieras och av vem). Vi vill vara trygga och kunna fortsätta att oroa oss för skitsaker. Dock börjar fler och fler få upp ögonen för att vi kanske måste anstränga oss för att kunna ha det så.

EU:s propagandamaskin maler vidare

EU. Propagandamaskinen inom den europeiska unionen verkar nå nya höjder. Brittiska Telegraph rapporterar om hemliga dokument om att avsätta medel för att följa den EU-skeptiska debatten. Allt för att diskussionerna inte ska urarta verkar det som.

Frågan är vad EU har med detta att göra? Jag förstår att en dylik koloss har problem med det faktum att den inte är älskad av alla, men att gå från det till att aktivt söka upp dem som uttalar skepticism är ett ganska långt steg att gå. Men det ligger helt i linje med det EU vi känner så ingen borde väl bli förvånad. Det är ju dumt att ta till sig kritik och försöka reformera sig för att fler ska känna sig hemma i gemenskapen. Det kan ju nämligen innebära att man tappar makt, och det verkar ju som att det inte bara är Reinfeldt som tycker att folk ska finna sig efter vad de som har makt tycker.

Känns som att detta har sagts förr, men börjar det inte bli läge för “Riv upp, gör om, gör rätt”?

Mer Perssonsk än Persson

Politik. I DN idag kan man läsa att Peter Wolodarski tycker att Reinfeldt har blivt Perssonsk. Skulle det vara något nytt? Den överlägsna attityden tycker jag har funnit där länge. Sättet att förklara för de som lyssnar att man inte är helt värdig att få svar på sina frågor bara för att de är kritiska. Den inställningen tog tyvärr inte lång tid innan vår kära stadsminister anammade.

Jag tycker att det är ett tecken på maktfullkomlighet. En övertro på den egna vägen och att det enbart är den som är rätt. Jag har länge haft känslan av att Reinfeldt tycker vi ska tacka honom för att vi har haft förstånd att rösta fram honom, och om det är så att vi inte gillar politiken som förs så är det för att vi inte förstår bättre. Denna känsla har jag haft sen någonstans runt det att han uttalade kommentaren “det vore bäst för alla om debatten la sig”. En kommentar som i sig tyder på att man inte har respekt för demokratin. Men det kanske är sån man blir av att vara stadsminister. I alla fall efter några år på posten. Vad vet jag, jag kommer i alla fall aldrig prova själv, det har jag för mycket självbevarelsedrift för.

Sen måste jag bara ta upp dagens intressantaste nyhet. Kommuner med få invandrare har visst större problem än de som har tagit emot fler. Undrar hur det stämmer överens med gårdagens utspel av Billström. Mitt favoritcitat ur artikeln får nog ändå vara “Det finns en rad mekanismer som gör att en ort får problem, bland dem fallande fastighetspriser, höga nybyggnadskostnader, dålig konkurrenskraft på lönemarknaden och ett kommunalt utjämningssystem som enligt forskare är negativt för tillväxten i svaga orter.”

När maktinnehavet blir viktigare än allt annat

Politik. Nej herr Billström, Fas3-haveriet beror inte på invandringen. Den misslyckade jobbpakten beror inte på invandringen. Ej heller problemet för unga att hitta bostad i Stockholm. Eller för den delen SAAB:s konkurs eller Telias skumraskaffärer. Men det är en enkel utväg att gå när partiet går kräftgång efter en tids motgångar i politiken och opinionen. Det är dessutom så att isen är bruten, tack vare att någon annan redan lyft frågorna.

Är det rimligt att en familjs enda inkomst är försöjningsstöd av något slag? Från stat eller kommun? Den frågan har ju ett uppenbart enkelt svar, men sättet den ställs på gör att den missar målet. För varför lyfta den som en fråga kring migrationspolitik? Borde inte arbetsmarknadsministern ta hand om detta, och inte migrationsministern? Eller är det rimligt att de som inte invandrat hit utan haft turen att vara födda här har någon form av ekonomiskt stöd från stat och kommun? Det kanske inte är ett problem för samhället? Skapar inte utanförskap? Sociala problem?

Det ska bli oerhört intressant att se om de tre småpartierna i regeringen viker sig även i denna fråga. Min gissning är att de kommer att ryta en del, kanske till och med lite mer än vanligt. Men när det sen ska till beslut kommer de att rätta in sig i ledet i stället för att fälla regeringen. För att ha makten är ju viktigare än att använda den till att göra rätt.

Större, bättre, mittrare

Politik. En dag som denna skulle det vara på tok för enkelt att skriva om Annie Lööf. Så jag låter bli. Det skulle också vara enkelt att skriva om havererade sms-biljetter, men det har jag redan gjort så jag låter bli det också. Däremot tänkte jag att det ska bli några rader om åsiktslöshet. Avstampen för detta blir centerpartiet, så kanske lite koppling till Annie Lööf trots allt (man skulle kunna säga att åsiktslöshet också handlar om henne, men det vore ju taskigt…).

nu var det ett tag sedan Ankersjö et.al. spottade ur sig det nu ökända programförslaget för centern. Det slutar dock aldrig att uppröra och intressera. Senaste kommentaren handlar om hur svenskar törstar efter ett parti i den mittraste(?!) av mittfållor. Jag är övertygad om att det är sant, samt extremt fascinerad över att det är så.

Låt mig förklara. Partier har på senare tid dragit sig allt mer mot mitten, mot varandra. Skillnaderna mellan dem har börjat bli mest akademiska, i verkställandet känns det som att det är ungefär sak samma. Och för de stora etablerade partierna har det lönat sig. Säg och gör inget som kan tolkas som en åsikt, för då kan folk känna att de inte håller med, och håller de inte med så tappar vi röster. Precis så tror jag resonemanget går. Och det är lönsamt, eller snarare har varit lönsamt.

För i ivern att inte förlora röster har man missat en sak. Röster kan inte bara förloras, de kan också vinnas. Med inspirerande politik och åsikter som utmärker partierna så kan man komma någonstans i politikens idol-tävling med final vart fjärde år. För jag är övertygad om att för varje röst man förlorar på att vara passiv och gnällig kan man vinna tre på att vara rak, tydlig och ha konkreta åsikter. Måla upp en tydlig bild av det samhälle man vill ha och folks fantasier vaknar till liv. Var idealistisk och drömmande. Visa att det finns ett tydligt mål att sträva efter. Tala om var ni vill komma, inte vilken liten förändring vi vill göra för att visa att ni lyckas vara lite mer mitten än alla andra.

Tyvärr är det bara ett av riksdagspartierna som gör det idag (och konstigt nog går det bra för dem i opinionen)…

En extremröst är bara en SL-biljett bort.

Politik. Det har väl knappt undgått någon hur den nya pengatvättregleringen från EU missar målet och mest skapar problem för helt vanliga personer utan någon önskan eller något behov av att tvätta pengar. Totalregistrering av varenda sms-betalning kanske försvårar för alla som tvättar pengar via sms-köp av chokladkakor i selecta-maskiner, men det känns som att man missar målet lite. Eller var poängen att se till att göra det ofantligt mycket krångligare att åka kollektivt?

Det här får mig att tänka lite. Vilket ansvar har egentligen politiker med sina beslut? Var det någon som ens tänkte på bussresenärer när man började diskutera hur det skulle bli krångligare för den organiserade brottsligheten att få sina svarta pengar att bli vita? Kanske det helt enkelt är så att det är svårt att inse konsekvenserna av beslut man fattar, i alla fall när man fattar beslut på den nivån. Förmodligen är det så. Innebär det att politiker kan svära sig fria från ansvar för det som de inte kunde förutse?

De som snart ska försöka sig på att köpa en biljett till tunnelbanan kommer nog att svära lite när man inser att det inte riktigt går som man vill. Det kommer att generera massa bad will för SL och andra som använder sms som betalningsmedel, och det enda de kan göra är att hänvisa till ett ansiktslöst EU-direktiv. Där någonstans kommer möjligheten att utkräva ansvar att dö ut. Det generella föraktet mot politiker kommer att öka, och det kommer främst påverka inrikespolitiken. För det är här som ansvar utkrävs, oavsett om det är i EU eller riksdagen beslutet fattas. När politikerföraktet ökar, när väljarna känner sig hopplösa och överkörda av en maktelit som inte lyssnar på dem så gynnas extrempartier.

Är det verkligen ett ansvar vi vill att politiker ska kunna svära sig fria från?

Varför är demokrati oviktigt?

Politik. Det är lätt att vara efterklok. Men vad ska man egentligen ta sig till när de som försöker vara kloka innan inte blir åhörda? I ett allt större brus av åsikter känns det som att de som försöker diskutera de grundläggande frågorna snabbt tystas ner till förmån för högljudda diskussioner om exempelvis köttskatt.

Media är tyvärr snabba att hänga på. Det är mycket enklare, och mer vinstgivande, att rapportera om bråk i centerpartiet än att lyfta på huvudet lite och inse att det kanske inte handlar om ett internt bråk utan om ett parti som för omväxlings skulle försöker finna en ideologi. Sen kan man säga vad man vill om den, men personligen tycker jag det var en frisk fläkt, som också gav spår av unkna stanker från partiets mer konservativa värdeförråd.

Men hur kommer det sig då att vi väljer att blunda för de saker som faktiskt är en gradvis nedmontering av våra friheter. Det kan tyckas harmlöst, och i många fall finns det en “god anledning” någonstans som man lätt kan tycka vara värd att göra kompromisser för. Ännu viktigare, varför är våra politiker så oerhört ointresserade av dessa frågor? Det känns mer och mer som att demokrati bara är viktigt när den är bra för den berörde. När den demokratiska åsikten stämmer överens med den man vill höra. I alla andra fall vill man helst ha diktatur.

Så nu kommer vi till att jag motsäger min egen rubrik. Demokrati är inte oviktig, men däremot selektiv. Tyvärr fungerar inte det riktigt, för vem väljer? Då är den enklare lösningen att inte diskutera det över huvudtaget. För då kanske det inte behöver hända, och så länge alla är mätta och glada och kan åka till Thailand ibland så klarar vi oss. Men vad händer när resorna blir dyrare, plånböckerna tommare, maten skralare och nöjena mindre roliga? Vad händer när vi då inser att fel personer har fått definiera vår demokrati?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Politikens krokodiltårar tystnar fort

FRA. Egentligen hade jag tänkt att skriva ett inlägg om varför jag precis förnyat mitt medlemskap i Piratpartiet, men på något sätt blev det överflödigt. Uppenbart. Oundvikligt. Låt mig förklara.

När jag startade den här bloggen hade jag inte mycket till inriktning. Visst var tanken att den skulle handla om politik, både lokal och nationell, men mer än så visste jag inte. Jag var heller då inte medlem i piratpartiet. Jag såg ingen anledning till att vara det. Visst var frågorna viktiga, men i min naivitet trodde jag att de var det för alla partier (ja, nästan alla i alla fall). Ack så fel jag hade.

För sen kom FRA.

Ja, de hade ju funnits länge, men jag syftar så klart till debatten som gjorde en av Sveriges mest hemlighetsfulla organisationer till rikskända. Men vad var det egentligen som hände? Alla minns väl tårarna i riksdagens kammare, demonstrationerna runt om i landet och blomsterbombandet av Camilla Lindberg, men vad var det som kom ut av det hela egentligen? Folkstormen som blossade upp var av aldrig tidigare skådat slag, och när partierna nu säger att de arbetar med strategier för sociala medier så tror i alla fall jag att en av de viktigaste punkterna på deras agendor är att se till att liknande saker aldrig händer igen. Och det gör de inte genom att göra det man kanske tycker är uppenbart, det vill säga att inte lägga och rösta igenom kontroversiella förslag som ingen vill ha. Nej, det handlar om att parera debatten så man slipper lyssna. Och att inte ta debatten över huvud taget. En läxa de lärde sig efter EU-valet 2009.

Men vad är det nu som har hänt? Låt mig återgå till de där tårarna i riksdagen. Eller snarare det som sades efter att tårarna slutat falla och riksdagen röstat för ett beslut som är en inskränkning i våra grundläggande fri- och rättigheter. Det var då som de som just röstat för att minska våra rättigheter stod och förklarade hur det var en seger för demokratin och att de slagits för oss. Att de fått fram en uppgörelse som vi måste vara nöjda med. Att det var så bra att vi inte kunde förstå hur duktiga de varit. Hur de fått garantier för att stora inskränkningar har skett i de ursprungliga förslagen, och att vi nu kunde vara lugna. Allt var bra, inget mer att se här. Kritikerna höll så klart inte med.

Så tar vi oss i snabb fart fram till nutid. Tårarna är sedan länge avtorkade och ersatta av något annat. Kanske till och med bortglömda. I alla fall av de som grät. I alla fall om någon frågar. Resultatet blir att de som borde skrika högst, de som borde känna sig mest lurade, sitter tysta. För det är inte vi som var kritiska till beslutet att ge FRA rätt att massövervaka oss som ska vara argast. Vi ska egentligen bara nicka och säga “vad var det vi sa”. Det är heller inte de som var emot förslaget som ska skälla. De ska sträcka på sig och visa sig stolta, för de stod upp för vår skull. Framför allt de som gjorde det av sin egen personliga övertygelse. Jag kan heller inte säga något om förespråkarna av förslaget, inte ens de som röstade emot då men som är för nu. Kappvändarna kan gott få skämmas lite, men det är vardagsmat i dagens politik. Tyvärr.

Nej, de röster som borde skrika högst är de som blev garanterade att det som beslutades inte befann sig på ett sluttande plan. Det är de som med ljuva löften blev inpiskade i en partilinje de sa att de inte vill stödja. Det är deras röster som borde höras tydligast nu. Precis som tårarna rann då, precis så ska tårarna rinna nu. Men inte av utmattning, sorg och smärta. Nej, av ilska. Ilska över att de garantier ni fick visade sig oväsentliga. Ilska över att det beslut ni trodde att ni var med och fattade visade sig vara något helt annat. Ilska över att era partikollegor och vänner(?) nu visar att era åsikter inte räknas. Det är de som borde skrika högst.

Var är tårarna nu?

Nu och då, vi och dem

Politik. Alla tjänar på om debatten lägger sig. Det var förvisso en lögn. Regeringen tjänade på att debatten lade sig. Socialdemokraterna tjänade på att debatten lade sig. Annie “jag slutade tänka själv sen jag blev minister” Lööf tjänade nog mest av alla på att debatten lade sig. Lustigt hur det kan vända. En av dem som var förgrundsfigurer i slaget om massövervakningen, och som till och med förklarade att de garantier de fått säkrade den personliga integriteten. De garantier som hon nu varit delaktig till att fulkomligt köra över! Känns det bra idag Annie? Vill du ta tillbaka din röst? Eller är din ministerpost viktigare? Jag tror tyvärr jag vet svaret.

Det vi dock ser nu är följden av att debatten lade sig. För helt plötsligt är vi där vi aldrig skulle kunna hamna. Tidigare löften glöms bort. Dessutom så inför man nya regler som man inte ens vet konsekvensen av, vilket i sig är enormt anmärkningsvärt, men inte förvånande i sammanhanget. Rättssäkerheten slutade spela roll för länge sedan antar jag. Den förhållandevis stora tystnaden nu jämfört med när FRA-lagarna drevs igenom första gången är dock enorm. Och det beror inte på att det är fotbolls-em, även om jag inte skulle bli förvånad om denna charad utnyttjas ännu en gång, när publicus vulgaris är upptagen med annat.

Den enda slutsats jag kan dra är att den största chansen att få till en förändring redan har varit. Den försvann i och med omröstningen i riksdagen 18/6 2008. För att tro att en grupp icke-organiserade aktivister ska kunna sätta den politiska dagordningen på samma sätt som då, det är nog ganska naivt. Tyvärr har även betongrövarna i Rosenbad lärt sig av det som inträffat, och de har nog en hel del taktik klart för sig om det skulle uppstå en liknande situation igen. På många sätt har det i och för sig gjort det i och med ACTA-debatten, men den berör mest EU-politiken, och den behöver av någon outgrundlig anledning den svenska regeringen aldrig ta ansvar för. Inte ens när den är drivande i frågorna.

Lustigt nog innebar FRA-debatten 2008 att gammelmedierna stärkt sin ställning som opinionsdrivare. För i och med den enorma uppmärksamhet som blev då så kan man lätt bortse från midre blogguppror, även om de ansetts som gigantiska före 2008. För vem bryr sig om en fråga som inte alla skriver om? Då kan den ju inte vara tillräckligt viktig. Gammelmedias roll att peka ut vad som är viktigt är därför minst lika viktig som tidigare, och tyvärr visas det inga tecken på bättring från de hållen. Rapporteringen om det som händer i EU är bristfällig i sina bästa stunder.

Så vad vill jag ha sagt? Förmodligen att det inte är lika enkelt längre. Den kollektiva arbetsinsatsen i piratpartiet som kulminerade i två platser i EU-parlamentet innebar tyvärr att luften gick ur organistationen där och då. Just nu pågår en återuppbyggnad, men det tar tid att uppfinna hjulet igen, och att nästa EU-val är samma år som nästa riksdagsval tror jag tyvärr är en nackdel för partiet. Att hoppas på att något annat parti ska driva dessa frågor tillräckligt starkt är tyvärr dödfött. Miljöpartiet kan bli en bra allierad, men dessa frågor hamnar nog på tok för långt ner på deras priolista när det väl gäller för att de ska vara en pålitilg kandidat. Regeringen och Socialdemokraterna har ju tydligt visat var de står, och det “liberala” centerpartiet har nog förlorat sina frihetliga väljare för alltid (jag hoppas i alla fall innerligt det).

Tack för att ni lyssnade, nu går jag i dvala igen till nästa gång…

Trygghet, säkerhet och besvär

Demokrati. Jag finner egentligen inte superlativ nog för att beskriva den nuvarande situationen. När jag har pratat med folk om varför jag har aktiverat mig som jag har gjort har de oftast avfärdat integritetsdebatten med meningar som “men det är ju ingen fara här”, eller “men tecknen kommer ju synas lång väg innan det händer”. Svenskar har helt enkelt alltid varit så säkra på att vi är säkra. Och levt i den naiva tron på att vi här skulle vara befriade från maktkorruption, svågerpolitik och lobbyister. För det är bara sånt som händer utomlands.

Jag undrar om den senaste tidens händelser är tillräckliga för att driva dem över kanten.

Tyvärr tror jag inte det.

Anledningen till det är skrämmande enkel. Svenskar är nämligen säkra på att vi är säkre, och dessutom lever i någon naiv tro om att vi är lite bättre än andra. Vårt system är orubbligt. När allt kommer till kritan så är stabilitet och säkerhet det som styr svenskarnas intressen, så det som händer just nu oroar nog hemma i stugorna. Tyvärr av helt fel anledningar.

För när fasaderna rämnar på de politiska ansiktena och våra folkvalda gång på gång sitter med skägget i brevlådan så blundar svenskarna. Håller för öronen och sjunger “lalalalalala”. Det stämmer nämligen inte överens med vår bild av vårt system, och det är på tok för jobbigt att behöva ändra på vår bild. Alltså gör vi allt för att den ska stämma med det som händer. Och då får vi blunda en hel del.

Så den förändring vi kommer att uppleva här kommer inte drivas av svenska intressen. Förändringen kommer bara att komma när trycket utifrån blir för stort. Något nyval kommer det definitivt inte att bli tal om, den politiska stabiliteten är på tok för viktig för att sossarna skulle riskera något sånt. De enda jag kan se skulle gå för ett sånt alternativ är v och sd. Kanske inte de mest troliga parhästarna i vår riksdag.

Men jag försöker inte säga att loppet är kört. Långt ifrån. Jag ville bara påpeka vilka utmaningar vi har. För det är svårt att väcka svenskarnas intresse för demokratifrågor. Hur stora de än är. Att övertyga ett folk som levt i fred och frid i över 200 år om att vårt samhälle är hotat är ingen lätt uppgift, framför allt när livet går på som vanligt, och vi dessutom fick 30kr mer i månaden tack vare den senaste skattesänkningen. Vi upplever inget hot mot vår livsstil. Eller snarare är alla demokratikämpar ett större hot, eftersom att ta ställning för demokrati och frihet på kort sikt gör livet lite obekvämare.

Nu är det upp till oss att visa att det är värt besväret.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,