Å, den mörknande framtiden vår

Dystopier. Som alltid är jag lite sen. Titeln hade varit mycket mer passande för ett par veckor sedan, när det var studenttider på allvar (även om man slapp höra dem så mycket i år eftersom studentflaken förbjöds i innerstan, hoppas verkligen att det är något som kommer att bli tradition), och jubileet av omröstningen för FRA-lagen har också passerat. För på sätt och vis handlar detta inlägg om just det. Och om det finns någon fråga som kan få mig att skriva är det väl just den, för utan FRA-lagen hade nog inte denna blogg funnits (eller var det en reklambyrås förtjänst?).

Det finns flera anledningar till den senaste tidens bloggtorka från min sida. En är en nyfödd bebis. En annan är att det har känts som att de inlägg jag har börjat fundera på nästan alltid har kunnat sammanfattas med “what she said” (damn you Emma…!). Men den största anledningen är nog ändå en känsla av hopplöshet. För det känns aldrig som att man får skriva något positivt, utan det handlar bara om att kritisera den evigt nedåtgående spiralen av inskränkningar på våra rättigheter.

Man brukar säga att det är skönt att inte vara ensam. Jag är dock inte så säker på att detta alltid är fallet. För ibland så är det faktiskt trevligt om man vore den enda som hade vissa tankar, men tyvärr var det inte så i detta fallet. För när jag som bäst sitter och och känner mig uppgiven, moloken och lite lätt frustrerad över samhällsutvecklingen så får jag läsa två inlägg som får mig att tänka just att fler måste känna som jag. Det är på tok för lätt att föreställa sig en framtid som inte ens Orwell kunde, i sina vildaste fantasier, drömma ihop. Det är på tok för lätt att känna ett behov av att faktiskt ha en Guy Fawkes-mask liggandes hemma. Det är på tok för lätt att ge upp hoppet.

Det är just dessa känslor som har fått mig att vakna. Lite konstigt i sig, men det är lite samma känsla nu, som jag hade den 10:e juni för två år sen (jag har till och med missat bloggens tvåårsjubileum med 12 dar, ytterligare en sak som jag är lite sen med alltså…). En känsla av att det inte går att sitta stilla och ta emot. En känsla av att jag inte vill vara med om det som sker. En känsla av att det måste gå att påverka, för alternativet är på tok för hemskt.

Och ser man på. Även här finns det fler som tänker som jag. Att det faktiskt finns Politik, övervakningssamhället, Lex Orwell, FRA, bloggande

En utebliven analys

Yttrandefrihet. Läste tidigare i dag Martin Aagårds artikel i Aftonbladet och tänkte att jag skulle skriva ett och annat under kvällen, precis som andra redan har gjort. Problemet är att när jag kommit hem så var artikeln borta. Det tog inte lång tid att förstå varför. Dessutom hittade jag artikeln igen. Tack Thomas!

Dock blir helt plötsligt analysen av texten helt ointressant. Att Aftonbladet väljer att plocka bort den efter att några uttryckt sin åsikt om vad som stod där är betydligt mer intressant. För enligt författaren så står det ju inget där som någon kan skämmas för…

Att sånt där patrask som bloggare skriver lite vad som helst och uttrycker konstiga åsikter i texter med dålig kvalitet är ju att förvänta, men att en ansedd(!?) tidning som aftonbladet släpper igenom texter de uppenbarligen känner inte borde ha släppts är ju uppseendeväckande. Deras texter ska ju “bjuda in till diskussion med läsekretsen”, men det är ju svårt att diskutera texter som tas bort.

Fast det är ju skönt att de i alla fall skäms lite för att de, dessutom helt utan grund (och som vanligt var det inte svårt att kontrollera), anklagar några av de som stått upp mest för yttrandefriheten för att vara högerextremister.

Läs även andra bloggares åsikter om TPB, yttrandefrihet, Aftonbladet, Fail

Diskussioner och konsekvens

Piratpartiet. Har jobbat ett par dar i Piratpartiets tält på Pridefestivalen nu (och kommer göra så några dagar till). Det är en oerhört intressant upplevelse, som skiljer sig väldigt mycket från den flygbladsutdelning vi höll på med innan valet. Det finns nämligen betydligt mer tid för diskussioner, både med folk som besöker oss, med våra tältgrannar (som består av vänsterpartiet, moderaterna, folkpartiet och en sexleksaksaffär) och med andra pirater.

UPDATE: Anna Troberg har postat lite bilder från vårt finafina tält, som är en “dröm av tyll”…

Tyvärr kommer det in ett och annat troll, men det ger bra tillfällen att öva på sin argumentationsteknik, samt på sitt tålamod. Dock måste jag säga att det har varit en majoritet trevliga människor som har dykt upp, även om alla inte har tyckt som vi gör. Även mottagandet bland de andra partierna har varit trevligt. De kanske har börjat ta oss på allvar…

En av de intressantaste diskussionerna jag har haft har dock varit med andra pirater. Den innehöll allt från hur våra nya foldrar såg ut till vad man verkligen kan göra för nytta (tydligen är jag en bra åsiktsmaskin och debattör, sånt är alltid trevligt att höra). En sak kom upp var dock att pirater tenderar att vara ganska klåfingriga. Det finns ganka många som tycker om allt, och har svårt att släppa ansvaret till de som är riktiga experter på området, för att i sin tur koncentrera sig på det de själva är bra på. Jag tycker detta är högst olyckligt. Man behöver faktiskt inte ha ett finger med i allt, eller ha åsikter om allt. Det är ju piratpartiet ett levande exempel på. Kanske är det dags att börja applicera våra principer om att vi gör det vi kan även inom partiet lite mer?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Piratpartiet, Pride, politik, klåfingrighet

Ett år!

Blogg. Nu har jag hållit på med detta i ett år. Frekvensen har varit lite upp och ner, men det är i alla fall ett år sen första posten i denna blogg. Det har blivit några stycken sen dess, och planen är att de ska bli fler.

För det är inte så att det råder brist på bränsle för att få denna brasa att brinna. Snarare tvärt om. Så nu återstår bara att korka upp jubileumsskumpan (näe, den får vänta tills i morrn, fast av andra anledningar) och hoppas att våra politiker inte ger mig lika många tillfällen att skriva det kommande året!

Hatten av för PR-geniet Lena Mellin

Media.I Aftonbladet kunde man läsa om hur duktigt piratpartiet var rent pr-nmässigt, och hur tomt partiet egentligen är. Jag är egentligen inte så fascinerad av innehållet i artikeln som sådant, det är bara ytterligare en i raden av artiklar som försöker förminska piratpartiets politik. Att peka på att pp har ett smalt program är ganska dumt, framför allt eftersom det är fel (i alla fall är det inte så enkelt som många vill påskina).

Däremot är det ett enkelt sätt att få mycket uppmärksamhet. Jag kan tänka mig att (pp) inte är ett uppskattat parti bland aftonbladets ledarskribenter, och att skriva en artikel som både klankar ner på partiet, får många kommentarer och inlänkande bloggar måste ju vara berömvärt. Hon säljer helt enkelt mycket annonser på det.

Så jag tycker Lena Mellin bör berömmas, inte skällas ut. För hn har gjort sitt jobb väldigt bra. Hon har gjort aftonbladets annonsplatser mer värda.

För det var väl ingen som trodde det handlade om politik?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om media, aftonbladet, politik, bloggar, piratpartiet, Lena Mellin

Vad gör jag för fel?

Bloggande. Mina inlägg indexeras oftast inte av knuff.se eller bloggar.se, och när de väl gör det så görs det många timmar efter att inlägget skrevs. Jag har försökt med allt, men hittar inget sätt att få det att funka. Någon som kan ge mig ett tips?

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, knuff, knuff.se, bloggar.se, hjälp

Demokratisk tillit

Storebrorssamhället. Så är man bortrest en helg och har 300+ blogginlägg som väntar på en när man kommer hem. Ett par knapptryck senare så är de noll. Fast lite hann man ju snappa upp i alla fall.

Den för mig största nyheten i helgens flöde var Italiens förslag till bloggcensur. Jag kan inte säga att jag är förvånad över tilltaget, men lite chockad är jag ändå. Ser inte politikerna vad det är de gör? I och för sig så är de politiska traditionerna i Italine annorlunda från de vi har här, men de är ändå en västeuropeisk demokrati. Den enda målsättningen med dyilka lagförslag måste ju vara att avskaffa just demokratin, för när en minister på godtyckliga grunder kan censurera vilken information som finns tillgänglig så är det inte längre en demokrati i ordets sanna bemärkelse. Det spelar ingen roll om man ordnar “fria” val (hur de nu ska kunna vara fria om information censureras).

Att fråga hur ett liknande förslag skulle bemötas i Sveriges riksdag kan verka ganska dumt, men jag tycker ändå att det är en fråga vi måste ställa oss. Inte vad som skulle hända om förslaget kom nu, det skulle inte kunna få fotfäste. Snarare ska vi fråga oss vad som händer om italienarna röstar ja till förslaget och det blir lag där. Och om det sprider sig till andra länder och till EU-nivå. Vågar våra politiker stå upp mot förslaget då, eller kommer de att vika sig som de har varit duktiga på tidigare? Vad jag vill komma till är att vi kan inte se på förslag som att det händer någon annan stans. Att det är någon annans problem. Möjlgtvis kan vi fortfarande resonera så om något sker i Kina eller Chile, men Europa är ett litet område med mycket idéutbyte, alltså måste vi vara oerhört vaksamma för det behöver inte dröja länge innan idiotier börjar sprida sig över gränserna. Jag behövver väl knappt nämna saker som FRA, Ipred, ACTA och 95-årig upphovsrätt för att exemplifiera att sånt vi för bara nåt drygt år sen trodde var otänkbart nu är en del av vardagen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Politik, EU, demokrati, Italien, censur, yttrandefrihet, bloggar, media

Positiva signaler guld värda

Politik. Ibland är det lätt att fastna i ett motstånd mot etablisamanget, politikerna, industrin, kapitalet, kyrkan, etc. Problemet med att göra det är att man lätt låter som en gnällspik och då slutar folk att lyssna även om man har bra saker att säga (sen finns det väldigt roliga undantag). Konsten att uttrycka sig positivt är svår, men ack så viktig att ta till sig. Detta gäller egentligen alla frågor, men det har aktualiserats i den senaste tidens debatter kring övervakning och kontrollsamhället. Även i fildelningsfrågan försöker förespråkarna för mer repressiv lagstiftning få det att låta som att alla som är för fildelning är emot att artister tjänar pengar, emot kultur helt enkelt.

Jag känner det själv när jag skriver. Det är mycket lättare att skrika om att nu är något nytt på väg, och jag är emot det, än att faktiskt konstruktivt arbeta fram vad jag faktiskt förespråkar i en viss fråga. Att vara emot kontrollsamhället borde ju egentligen formuleras som att man är för individens frihet och rätt till privatliv. Jag är väl medveten om att liknande uttryck ofta används, men tyvärr ser jag dem på tok för sällan, och jag är nog själv på tok för dålig på att tänka så. Tyvärr hänger denna attityd ofta med in i mediabevakningen. FRA-motsåndet präglades av att det var just ett motstånd. Nej-sägare. Folk som var emot att landet samlar in underrättelser.

Därför blir jag väldigt glad när jag läser artiklar som denna (tipstack: Rick). En saklig och väl skriven artikel om vad som är positivt med Sveriges tradition av nätfrihet. Dessutom en bra historik till varför det blev så. Den visar att varumärken som Skype, TPB och Spotify idag tillhör Sveriges absolut starkaste. Att vi nu har en regering och dessutom en stor del av oppositionen som försöker att motarbeta dessa varumärken i stället för att använda dem för att stärka Sveriges eget varumärke som den ledande Internet-nationen är faktiskt en ganska hisnande tanke.

Så egentligen är det regeringen som sätter sig i fällan att vara emot. Det gäller bara att basunera ut det. För vem vill ha ett samhälle där folk får sparken på grund av sina politiska åsikter? Vem vill att staten ska kunna se och veta allt om ens innersta hemligheter? Dagens Sverige är på väg emot en situation som är emot åsiktsfrihet, emot meddelarskydd och brevsekretess, emot personlig integritet och emot rätten att kommunicera fritt. Detta i ett land där en tredjedel bloggar och 100%(!) av alla mellan 16 och 24 använder internet dagligen. Det är för mig en ganska intressant paradox.

Allt detta är nog egentligen mer riktat till mig än till någon annan. För jag vet som sagt att jag själv tillhör bovarna i dramat, de som hellre skriver om fel än om rätt. Jag vill inte göra det, men man dras ju så lätt med. En vis kvinna (i just detta fall alltså, rent generellt tänker jag inte uttala mig om, risken finns att jag träffar henne igen) sa att man inte ska publicera det man skrivit när man är upprörd utan vänta lite och låta det sjunka in. Vi får väl se om jag lyckas.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Politik, internet, tpb, positivism, aktivism, media

Plastis och konstgräs

Media. Det verkar som att någon på en PR-byrå någonstans i Sverige har fått i uppdrag att det ska säljas fler skridskor. Resultatet av detta är att det börjar dyka upp små plastisar i var och vartannat köpentrum i Stockholm. Anledningen undgår väl ingen, målet är så klart att barnen ska prova på att åka, bli frälsta och sen ska föräldrarna ta med dem ut på isarna som för omväxlings skull är tjocka här i Stockholm. För det är ju ganska uppenbart att alla barn som provar tycker det är kul, och alla barn har dessutom föräldrar som är engagerade och villiga att åka skridskor med sina barn i stället för att göra något annat, med eller utan dem. För det räcker med en bra PR-kampanj för att något ska lyckas.

När då denna PR-kampanj gått av stapeln så jublar i alla fall försäljare av plastisar, eftersom det plötsligt blev en kraftigt ökad efterfrågan på dessa. Förmodligen säljs det också lite mer skridskor, och det kanske blir några fler familjer på isen nästa helg. Jag har dock svårt att se att folk går man ur huse och vaööfärdar till skridskoisarna bara på grund av ett antal små plastisar i våra köpcentrum. För att det ska ska krävs det en hel del mer, låt mig ge några exempel.

För det första så vet nog inte alla var det finns bra isar. Alltså krävs det förmodligen en hel del vägledning.

För det andra så är det ganska tråkigt att gå ner till isen själv. Man gör det hellre med vänner och bekanta.

För det tredje så är det otroligt pinsamt att tro att en PR-byrå ska kunna påverka alla barnfamiljer i hela Sverige. Man får nästan skämmas lite.

För det fjärde så kommer ingen att fortsätta att gå och åka skridskor om man upptäcker att det inte är ens grej. Är det inte kul spelar det ingen roll hur bra jobb PR-byrån gjorde.

Det kan listas en massa andra skäl till varför det inte går att få alla Sveriges barn att åka skridskor med hjälp av ett par plastisar. Det måste också sägas att om nu alla (eller i alla fall vädligt många) barn skulle börja åka skridskor så beror det inte på någon stor PR-konspiration, eller på grund av en smart regisserad masterplan utan förmodligen på att många barn tycker att det är roligt. För är det inte roligt så kommer intresset ganska snart att försvinna igen.

Personligen har jag fler frågor att ställa till den som hävdar en sådan konspiration än till den som tror att det beror på att det är kul att åka skridskor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om DN, dagens nyheter, fra, Lex Orwell, media, gräsrötter, astro turfing, politik, journalism, demokrati

Kunde man få betalt också?

FRA. Tydligen så finns det en stor masterplan bakom sommarens FRA-motstånd. I alla fall om man ska tro DN. Piratpartiet ska med sina strateger ha placerat frågan på agendan (under FRA-debatten var jag inte ens medlem i partiet), och HAX ska tydligen ha blivit avlönad, vilket han hävdar själv att han inte blivit.

Personligen håller jag med Emma. För mitt motstånd var inte orkestrerat av någon, jag fick inget för det. Det som fick mig att skriva var mina egna åsikter, och min egen upprördhet.

Åter en gång är det någon som försöker att få bloggosfären till en homogen massa som agerar i perfekt unison. Det är den inte, och man måste undra vad DN hade för motiv med sin artikel.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om FRA, Lex Orwell, media, DN, politik, bloggar, bloggosfären