Lathet eller länkar?

Bloggande. Jag har blivit lat. Jag efterforskar inte lika bra längre, och framför allt så letar jag inte länkar. Det tar för lång tid. Men sen så blir tyvärr resultatet därefter. Det verkar dock som att jag inte är ensam. Jag får i alla fall känslan av att det inte länkas lika mycket längre. Helt klart inte som det gjordes förr. Blogginlägg har blivit mer som ett långt tweet, det vill säga en utläggning kring ett ämne, med en länk till ursprunget. Inget mer. Det är synd tycker jag.

Så vad vill jag säga? Att jag kommer att bättra mig? Jag önskar att så vore fallet, men jag känner mig själv och tror nog att min egen lathet kommer att vinna denna strid. Ingen skulle dock bli gladare än jag om jag hade fel. Så låt oss hoppas att länkningen kan få sig en nytändning!

Torsdagstankar

Allmänt. Det känns som att det är mycket nu, flera saker som är värda att nämnas och kommenteras.

Först ut är särintresset Reinfeldt. Mycket kan man säga, men han är i alla fall konsekvent i sin syn på försvarspolitiken. Det ska bli intressant att se hur det här slår på de borgerliga väljarna för det här är ju en av de gamla moderata kärnfrågorna. Som man nu gör helt om på. Någon större förvåning erbjuder det ju inte dock. Att Reinfeldt/Borg varit emot försvaret har ju varit övertydligt ända sen Odenberg avgick med buller och bång. Sedan dess har de bara tillsatt nickedockor på försvarsministerposten. De klarade helt enkelt inte av att ha en stark person på en post som normalt sett är viktig för deras väljare. Ska bli intressant att se om det är denna debatt som till slut visar att de gått för långt.

I morgon träder de nya sms-betalningssätten i kraft. Det kommer bli intressant att se hur många som står vid tågspärrarna och kliar sig i huvudet när de försöker beställa en biljett. Mycket kan man säga om detta, men helt genomtänkt känns det inte.

Bankerna, framför allt då SEB, gör storutdelningar till sina aktieägare. Samtidigt som villkoren för kunderna blir snävare och möjligheten att hitta pengar på banken snart är enbart ett minne blott. De kommer dessutom undan med det. Men jag måste säga att banker är nog ett av de säkraste investeringstipsen man kan ha, för de verkar ju inte få gå i konkurs. Så riskerna är minimala, samtidigt som de tillåts göra lite vad som helst vilket tycks generera vinster. Varför gäller inte samma marknadsregler för dessa företag som för andra?

Apropå företag som inte är som alla andra. SAS vd har blivit nominerad till årets ledare. Ha. Haha. Hahaha.

Slutligen måste jag få berömma Nyheter24, som publicerar en artikel om hur dåliga svenska blivit på svenska. Läs och begrunda:

Följer uppmaningen i utmaningen

Bloggande. Egentligen är jag inte helt förtjust i att kräva av mig själv att spotta ur mig ett inlägg om dagen, för ibland har jag faktiskt inget vettigt att skriva. Poängen med att ändå göra det är ju dock att man håller tempo. Man riskerar inte att stanna av, för om man gör ett uppehåll på en dag blir det lätt två och sen rinner det på och så har man inte bloggat på ett halvår. Det har hänt mig förr, som synes i mitt arkiv.

Så även om det känns tungt ibland så får man bita ihop, och kanske lyssna på lite visdomsord:

Uppdaterat utseende

Bloggande. Inte så mycket att skriva, mer att se. Har passat på att fixa lite med utseendet på bloggen som en del i #blogg100, och det i sig är ju värt en post. Jobbet var dock kanske lite mer med temat än med texten.

Nu ska man kanske bara uppdatera bloggrollen också, vissa i den listan är kanske inte helt aktuella längre. Men det får bli en annan gång.

5 av 100, mera meta!

Meta. Hur ofta kan man egentligen göra metainlägg i en blogg? Tidigare har de alltid varit ett undantag för mig, även om de förekommit, men i och med uppstarten av #blogg100 så känns det som att de kommer att komma allt oftare. I alla fall i början. På något sätt har jag inte samma research-driv som tidigare, jag läser inte lika mycket andra bloggar, och jag har också känslan av att det skrivs mindre. I alla fall i de bloggar som finns i min RSS-läsare. Fast det är så klart inte så konstigt, för det har inte nog inte hänt så mycket i den listan de senaste åren. Någon enstaka blogg har ju så klart lagts till, men att rensa gamla inaktiva har jag inte gjort, och min egna lägre aktivitet har nog inneburit att jag inte varit lika intresserad att hitta nya källor till inspiration.

Men det är som Deeped skriver, i och med att man blir mer aktiv i sitt skrivande ökar också intresset för att läsa andra bloggar. Sen verkar det som att det finns en stor metadiskussion kring #blogg100 också, och den har jag helt missat, mest för att jag inte har haft tiden, men också för att fel källor ligger i mina flöden uppenbarligen.

Så nystarten har hittils gett mig två mål att uppfylla i en snar framtid. Det ena är att hitta dessa nya källor till inspiration, oavsett ämne. Det andra är att uppdatera utseendet på bloggen, något som jag kommit en bra bit på väg på under helgen. Bloggen lever halt klart!

Hjälp, jag har blivit kapad

Politik. En svår sak med dagen alla relativt anonyma uttrycksformer är att man aldrig kan vara helt säker på avsändaren. Även om ett konto har ett namn och en bild som tyder på en viss avsändare, så kan det vara någon annan. Och även om man har verifierat att kontot tillhör rätt person så kan det ju vara så att någon har lyckats komma åt det. Vilket ju också är en väldigt praktisk ursäkt i vissa tillfällen. Men hur kan man veta om avsändaren är den rätta?

Som citatet ovan säger, ju konstigare ett konto beter sig, och ju mer det avviker från sitt normala, desto större är sannolikheten att det blivit kapat. Eller?

För visst är det konstigt att kapningarna alltid kommer just när någon sagt något drumligt, eller gjort något konstigt. Eller när reklam helt plötsligt dyker upp på ens blogg. Oftast kommer det fram att ett konto blivit kapat precis efter det att någon fått kritik för sina åsikter. För det är ju skönt att inte behöva försvara dem. Åsikterna alltså. För det kan ju innebära att man är exempelvis rasist. Och det är det ju ingen som är. I alla fall om man frågar dem. Så om det nu skrivits något som verkar påvisa att så är fallet så är ju kapningen ett faktum. Om inte annat så är det svårt att bevisa motsatsen.

Egentligen så är det här samma diskussion som den som har varit om centerpartiets idéprogram, men mer om det en annan gång.

Fotnot: Jag skulle inte använda Comic Sans ens för att fejka en kapning…

Personligt

Meta. Jag har aldrig varit särskilt personlig på den här bloggen. Inte på någon blogg för den delen. Inte för att jag har haft någon annan, men jag kunde ha haft det. Det slog mig att de som i alla år (typ alla två?!) läst mina inlägg och förvirrade kommentarer faktiskt vetat ganska lite om vem jag är. Eller vem jag var kanske jag ska säga, för jag är nog inte den jag var när jag började blogga. Några av er har haft det tvivelaktiga nöjet att träffa mig, och en del av er har till och med stått ut med att göra det flera gånger, så helt galen kan jag inte vara (eller så är det just det jag är).

Men vem är då Tomas? Ja, jag tänkte att vem jag var nu är ganska överspelat, så ni som gick miste om chansen att veta får helt enkelt leva i ovisshet. Nog ingen förlust. Tomas är gift. Tomas har barn. Ett helt. Om du inte läser detta senare än det är skrivet, för då kan de vara två. Hoppas jag. Så om jag plötsligt försvinner igen så skyller jag på det. Inte för att jag kommer försvinna på riktigt, men min nätnärvaro kanske går ner. För jag kommer inte att börja publicera massa bilder på mina barn för att klara mig igenom detta. Då slutar jag hellre.

Nar tillbringat två dagar i Borlänge, med övernattning i ett typiskt stereotypt hotellrum. Men det är inte där jag brukar sova, utan i en säng i Huddinge. Oftast i alla fall. Hotell händer, men nu är det länge sen det var sömn på ett gympasalsgolv. Även om jag ibland fortfarande deltar på evenemang där sådant erbjuds. Min ålder, lathet och ekonomiska situation har dock fått mig att nyttja annat boende. Men bara ibland alltså, oftast sover jag som sagt i ett sovrum söder om Stockholm. Det har jag gjort i ungefär 7 månader nu. Inte sovit alltså, utan när jag väl sovit har det oftast varit i sagda sovrum. Ibland i det bredvid också, är dotra inte riktigt velat sova.

Så här kan jag nog hålla på hur länge som helst, men frågan är hur länge någon orkar läsa. Läser ens någon detta? Eller den första raden i detta inlägg? Om detta kan vi bara spekulera. För jag har nog aldrig skrivit för någon annan än mig själv, även om jag alltid tyckt det var kul att andra har läst och kommenterat på det jag skrivit. För det gör att man känner sig delaktig. Och delaktighet engagerar. Mig i alla fall. Fast förmodligen var det bara några botar…

Äh, vafan! (#blogg100)

Bloggande. Borde jag verkligen skriva detta inlägg, och borde jag publicera det. För risken med att göra det är ett misslyckande, men man lär sig av sina har jag hört. Ska jag verkligen trycka ur mig 99 inlägg till på lika många dagar. Det må vara så att ett länkat youtube-klipp också är ett inlägg, men jag har alltid varit mer för kvalitet än kvantitet (vilket kanske kan verka överraskande för er som brukar läsa mina rants).

Jag har startat om förr, och det har ju gått sådär, så vad gör skillnad denna gång? Kanske är det ambitionsnivån, kanske är det appen i telefonen, kanske ingenting. Vem vet. Dock tror jag att lite extern press kan göra susen. Så pressa mig lite. Ge mig ämnen som gör mig lite lagom upprörd så ska vi se om ni inte får stå ut med mig lite till.

Undrar förresten hur många som kommer stanna vid #blogg1

En till röst

Politik. Politiker som vill tycker mord är ett bra sätt att stoppa folk från att visa på oegentligheter. Demokrati och yttrandefrihet som visar sig bara vara fernissa. Attacker mot svenska politiska partiers infrastruktur. Helt plötsligt känns FRA-debatten för några år sen som en storm i ett vattenglas. Och ändå har jag inte skrivit något. Inte för att jag inte var upprörd. Inte för att jag inte hade något att säga. Nej, jag var uppgiven. Slagen.

Jag kan ändå inte påverka.

Det är nästan exakt två och ett halvt år sen jag skrev inlägget jag länkar till ovan, men det är först nu jag inser vad det var mina samtalspartners kände. För oavsett vad jag tycker så kommer de med makt att göra som de vill. Vårt fria internet är snart historia. När stormakterna spänner musklerna får de som de vill. Känslan inom mig när jag insåg att det var precis så jag har känt går inte att beskriva. Det är lätt att krypa in under sin sten, och det är ljust och läskigt i världen där utanför. Men är det verkligen skäl nog att vara tyst? Var hittar man drivkraften? Är det känslan? Eller kanske en PR-byrå behöver blandas in?

Nej, varken då eller nu kan en kolumnist i DN ta ifrån mig vad jag tycker är viktigt. För känslan som infinner sig nu, precis som då, är inte längre en känsla av uppgivenhet. Snarare jävlar anamma. För vilka är de som tror att de kan klampa in och begränsa de friheter som folk har slagits för i århundraden och tro att alla ska sitta ner och vara tysta? Uttalanden och åsikter som vi knappt förväntar oss att höra från Folkrepubliken Kina har blivit vardagsmat de senaste dagarna, och den svenska regeringen gör som den alltid gör. Förnekar och gömmer sig. För alla tjänar på om debatten lägger sig.

Fast jag måste erkänna att jag är rädd, och det är en känsla jag aldrig hade under FRA-debatten. Jag är rädd, för det här är så mycket större. Det har dessutom potential att bli helt enormt. Ord som informationskrig har redan börjat användas, och det känns som att det här mycket väl kan vara början på något som det kommer att stå om i historieböckerna i framtiden. Under förutsättning att det inte blivit bortcensurerat för att inte sprida farliga tankar förstås.

Men det är dags att använda även rädslan som drivkraft. För något föder rädlsan, och det kan jag inte acceptera. Jag tror egentligen att de flesta delar räddslan med mig, men den kanske överskuggas av andra rädslor, eller så kanske man inte ser den för vad den är. För min rädsla handlar om ett samhälle jag inte vill bo i, ett samhälle som jag ser att vi raskare och raskare går mot. Det kanske är så att jag trots allt inte kan göra någon skillnad, men jag vet att jag inte skulle kunna acceptera mig själv om jag i alla fall inte försökte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Världsmedborgare i alla länder…

Politik. Jag vill inte gå så långt som att säga att jag hatar nationalstaten. Jag förstår dock tanken bakom att göra det, dock så är hat inte ett ord jag gärna tar till, framför allt när det rör sig om en institution som jag inte bryr mig om. För för att kunna hata nationalstaten så måste man tillskriva den vikt, och även om den i många fall har det så spelar den ingen roll för mig.

Missförstå mig rätt, jag kan också bli irriterad på gränskontroller och stängda gränser. På att fingerade streck på en karta kan fungera som murar för mig och andra. På att man i sin inskränkthet väljer att vara rädd för det okända och skylla alla problem på “de andra”. Jag väljer dock oftast att bortse från det. Detta för att inte låta mig begränsas i onödan.

Jag gillar konceptet med världsmedborgare. Varför låta sig begränsas i onödan, vi delar ju alla på klotet. Är vi verkligen så olika att vi måste resa murar mot varandra? Jag lämnar därför scenen ett tag och ger ordet till Eugene Hütz, som inte bara talar vist om världsmedborgarskap, utan även är sångare i ett mycket bra band, Gogol Bordello (hela intervjun finns här):

It’s a new idea for a lot of people, but for us it’s an old idea. It’s an antidote to the politics around the world that have dictated separation and division of communities. Immigration is a crucial part of this idea of world citizenship. In the past, immigration was mostly for economic reasons, or because of natural disaster or war. But now, more and more often it’s an intellectual choice, and an important evolutionary process for the planet. More people are committed to being uniters of communities and cultures, to being people who transcend the understanding of different cultures, people who live by the idea that there is no identity but that of a human being.

Berikning genom blandning helt enkelt. Det är ju i sig inget nytt koncept (lägg till uppenbar banjoreferens här). Att inte bara gener, utan även idéer mår bra av spridning är om inte annat det stora experimentet Internet ett bevis på. Att inte längre vara hindrad av de osynliga murar som rests av män med flaggor.

Fast det är bara för tankar som murarna har rivits. Tyvärr står de kvar för människorna. Lyckligtvis brukar tankeutbyte vara det första steget för att få murar att rämna.