Torsdagstankar

Allmänt. Det känns som att det är mycket nu, flera saker som är värda att nämnas och kommenteras.

Först ut är särintresset Reinfeldt. Mycket kan man säga, men han är i alla fall konsekvent i sin syn på försvarspolitiken. Det ska bli intressant att se hur det här slår på de borgerliga väljarna för det här är ju en av de gamla moderata kärnfrågorna. Som man nu gör helt om på. Någon större förvåning erbjuder det ju inte dock. Att Reinfeldt/Borg varit emot försvaret har ju varit övertydligt ända sen Odenberg avgick med buller och bång. Sedan dess har de bara tillsatt nickedockor på försvarsministerposten. De klarade helt enkelt inte av att ha en stark person på en post som normalt sett är viktig för deras väljare. Ska bli intressant att se om det är denna debatt som till slut visar att de gått för långt.

I morgon träder de nya sms-betalningssätten i kraft. Det kommer bli intressant att se hur många som står vid tågspärrarna och kliar sig i huvudet när de försöker beställa en biljett. Mycket kan man säga om detta, men helt genomtänkt känns det inte.

Bankerna, framför allt då SEB, gör storutdelningar till sina aktieägare. Samtidigt som villkoren för kunderna blir snävare och möjligheten att hitta pengar på banken snart är enbart ett minne blott. De kommer dessutom undan med det. Men jag måste säga att banker är nog ett av de säkraste investeringstipsen man kan ha, för de verkar ju inte få gå i konkurs. Så riskerna är minimala, samtidigt som de tillåts göra lite vad som helst vilket tycks generera vinster. Varför gäller inte samma marknadsregler för dessa företag som för andra?

Apropå företag som inte är som alla andra. SAS vd har blivit nominerad till årets ledare. Ha. Haha. Hahaha.

Slutligen måste jag få berömma Nyheter24, som publicerar en artikel om hur dåliga svenska blivit på svenska. Läs och begrunda:

Äh, vafan! (#blogg100)

Bloggande. Borde jag verkligen skriva detta inlägg, och borde jag publicera det. För risken med att göra det är ett misslyckande, men man lär sig av sina har jag hört. Ska jag verkligen trycka ur mig 99 inlägg till på lika många dagar. Det må vara så att ett länkat youtube-klipp också är ett inlägg, men jag har alltid varit mer för kvalitet än kvantitet (vilket kanske kan verka överraskande för er som brukar läsa mina rants).

Jag har startat om förr, och det har ju gått sådär, så vad gör skillnad denna gång? Kanske är det ambitionsnivån, kanske är det appen i telefonen, kanske ingenting. Vem vet. Dock tror jag att lite extern press kan göra susen. Så pressa mig lite. Ge mig ämnen som gör mig lite lagom upprörd så ska vi se om ni inte får stå ut med mig lite till.

Undrar förresten hur många som kommer stanna vid #blogg1

Världsmedborgare i alla länder…

Politik. Jag vill inte gå så långt som att säga att jag hatar nationalstaten. Jag förstår dock tanken bakom att göra det, dock så är hat inte ett ord jag gärna tar till, framför allt när det rör sig om en institution som jag inte bryr mig om. För för att kunna hata nationalstaten så måste man tillskriva den vikt, och även om den i många fall har det så spelar den ingen roll för mig.

Missförstå mig rätt, jag kan också bli irriterad på gränskontroller och stängda gränser. På att fingerade streck på en karta kan fungera som murar för mig och andra. På att man i sin inskränkthet väljer att vara rädd för det okända och skylla alla problem på “de andra”. Jag väljer dock oftast att bortse från det. Detta för att inte låta mig begränsas i onödan.

Jag gillar konceptet med världsmedborgare. Varför låta sig begränsas i onödan, vi delar ju alla på klotet. Är vi verkligen så olika att vi måste resa murar mot varandra? Jag lämnar därför scenen ett tag och ger ordet till Eugene Hütz, som inte bara talar vist om världsmedborgarskap, utan även är sångare i ett mycket bra band, Gogol Bordello (hela intervjun finns här):

It’s a new idea for a lot of people, but for us it’s an old idea. It’s an antidote to the politics around the world that have dictated separation and division of communities. Immigration is a crucial part of this idea of world citizenship. In the past, immigration was mostly for economic reasons, or because of natural disaster or war. But now, more and more often it’s an intellectual choice, and an important evolutionary process for the planet. More people are committed to being uniters of communities and cultures, to being people who transcend the understanding of different cultures, people who live by the idea that there is no identity but that of a human being.

Berikning genom blandning helt enkelt. Det är ju i sig inget nytt koncept (lägg till uppenbar banjoreferens här). Att inte bara gener, utan även idéer mår bra av spridning är om inte annat det stora experimentet Internet ett bevis på. Att inte längre vara hindrad av de osynliga murar som rests av män med flaggor.

Fast det är bara för tankar som murarna har rivits. Tyvärr står de kvar för människorna. Lyckligtvis brukar tankeutbyte vara det första steget för att få murar att rämna.

Hellre frånvarande än tråkig

Bloggande. Min aktivitet här har ju inte varit den bästa på sistone. Jag har gjort några tappra försök, men allt som oftast har jag mest tittat på ett tomt formulär och orden har bara inte kommit. Det är lustigt att det kan svänga så fort, att intresset inte finns där helt plötsligt. Egentligen har jag inte funderat så mycket på det, utan mer konstaterat att jag inte bloggar längre. Eller snarare brukar jag säga att jag inte bloggar så ofta längre, vilket nog kan klassas som en ganska bra underdrift. Sen lästa jag något som fick mig att börja tänka. Det i sig är ett ganska farligt fenomen. Inte att jag läser, utan att jag tänker. det brukar kunna leda till antingen överhettning, eller långt utvecklade tankar över muffinsbakning! Dock inte i detta fall (än).

Så vad hände undrar vän av ordning? Vad var det som lästes, och vad ledde det till? Jo, det var ett inlägg som frågade vad jag egentligen pysslade med. Egentligen är det ganska lustigt att det inlägg i debatten som får mig att ta till tangentbordet igen är just ett som ifrågasätter varför jag gör det över huvudtaget. Men det kanske finns någon form av rimlighet i det hela också antar jag. Jag har dock inga planer på att rättfärdiga mitt bloggande, eller utveckla Emmas resonemang, utan mer sätta det i ett perspektiv kring mitt bloggande. Det blir kanske lite navelskådning, men uppenbarligen är det något jag känner är värt att skriva ner.

För det jag upplevde var nog att det blev tråkigt. Inte att blogga i sig, men att saker och ting bara gick runt runt, och med det unika undantaget som var FRA-debatten aldrig egentligen ledde till något mer än möjligtvis att några kritiserade det egna ledet i lite milda ord. Det blev i i stort sett varje enskilt fall uppenbart vad man skulle få läsa när man trillade in på en blogg, och jag kände att mitt bloggande blev likadant. Det gick inte att förnya sig. Det gick inte att vara oberoende.

Missförstå mig rätt. Jag är piratpartist och stödjer aktivt partiet. Även om mitt engagemang har gått ner på sistone så försöker jag ändå dra lite strån till stacken. Mitt bloggande vill jag också ska spegla det. Dock vill jag främst att det ska spegla mina personliga åsikter, och det var det jag kände att det inte gick. För en politisk blogg blev först och främst en blogg med en viss färg, och först en bra dit därefter något som faktiskt var en enskild individs åsikter i diverse frågor. Jag skulle vilja att det var tvärtom.

Den här historien ledde också till att jag påmindes om ett inlägg Rick skrev för ett tag sen. Det jag mindes var dock inte det inlägget egentlgien handlade om, utan en bisats i början av inlägget.

[...]i vår bloggsamordningschatt (med de 100 toppande PP-bloggarna) imorse[...]

När jag följde länken insåg jag att jag faktiskt är med bland de hundra toppande PP-bloggarna, och att jag tydligen riskerar att bli samordnad. Lyckligtvis har jag inte blivit det än, men för mig är bara tanken lite motbjudande. Jag vill inte vara en partimegafon. Jag vill uttrycka mina egna åsikter. Att någon/några känner att jag kanske tillhör en grupp som behöver samordnas är inget jag har bett om. Att detta sker är väl dock ingen överraskning, det finns ju strateger i de flesta partier som försöker vinna slaget på internet, men för mig är det ointressant. Jag började inte blogga för att förmedla något annat meddelande än mitt eget.

Så min slutsats kan nog bli att jag inte ville bli en i skocken, utan snarare hellre valde att inte blogga än att försätta mig i den situationen. Alla har vi våra egna sätt att lösa problemet på antar jag…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Diskussioner och konsekvens

Piratpartiet. Har jobbat ett par dar i Piratpartiets tält på Pridefestivalen nu (och kommer göra så några dagar till). Det är en oerhört intressant upplevelse, som skiljer sig väldigt mycket från den flygbladsutdelning vi höll på med innan valet. Det finns nämligen betydligt mer tid för diskussioner, både med folk som besöker oss, med våra tältgrannar (som består av vänsterpartiet, moderaterna, folkpartiet och en sexleksaksaffär) och med andra pirater.

UPDATE: Anna Troberg har postat lite bilder från vårt finafina tält, som är en “dröm av tyll”…

Tyvärr kommer det in ett och annat troll, men det ger bra tillfällen att öva på sin argumentationsteknik, samt på sitt tålamod. Dock måste jag säga att det har varit en majoritet trevliga människor som har dykt upp, även om alla inte har tyckt som vi gör. Även mottagandet bland de andra partierna har varit trevligt. De kanske har börjat ta oss på allvar…

En av de intressantaste diskussionerna jag har haft har dock varit med andra pirater. Den innehöll allt från hur våra nya foldrar såg ut till vad man verkligen kan göra för nytta (tydligen är jag en bra åsiktsmaskin och debattör, sånt är alltid trevligt att höra). En sak kom upp var dock att pirater tenderar att vara ganska klåfingriga. Det finns ganka många som tycker om allt, och har svårt att släppa ansvaret till de som är riktiga experter på området, för att i sin tur koncentrera sig på det de själva är bra på. Jag tycker detta är högst olyckligt. Man behöver faktiskt inte ha ett finger med i allt, eller ha åsikter om allt. Det är ju piratpartiet ett levande exempel på. Kanske är det dags att börja applicera våra principer om att vi gör det vi kan även inom partiet lite mer?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,

De som inte ska glömmas!

Piratpartiet. Det har spridits sig en fluga att lista de pirater man tycker gör ett bra jobb, men som kanske inte får tillräckligt med uppmärksamhet för allt de lägger ner. Klara har gjort det, Rick har gjort det, MaB har gjort det, JRL kommenterar fenomenet.

Alla personer som listas hos dessa har gjort oerhört mycket för att förtjäna det. Personligen vill jag dock lyfta fram en helt annan pirat, nämligen den anonyme. Eller inte anonym i sig, är ni lite aktiva känner ni nog någon eller några av dem. De som dyker upp på träffar och möten, delar ut kampanjmaterial, skriver en liten blogg eller bara går omkring med en pin eller tröja och höjer medvetandet hos folk. Alla dessa pirater är en grupp lätt bortglömde hjältar som partiet inte skulle klara sig utan. Det har talats om att Piratpartiet skulle ha svårt att komma ut till folk eftersom vi inte har någon organisation. Alla dessa aktiva medlemmar har hjälpt till att bevisa motsatsen.

Personligen har jag fått oerhört mycket krafter att arbeta bara genom att se alla som gång efter annan dyker upp och lägger sin egen fritid på att sprida ett budskap de anser är viktigt. Det får i alla fall mig att vara stolt över att vara pirat!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,