5 av 100, mera meta!

Meta. Hur ofta kan man egentligen göra metainlägg i en blogg? Tidigare har de alltid varit ett undantag för mig, även om de förekommit, men i och med uppstarten av #blogg100 så känns det som att de kommer att komma allt oftare. I alla fall i början. På något sätt har jag inte samma research-driv som tidigare, jag läser inte lika mycket andra bloggar, och jag har också känslan av att det skrivs mindre. I alla fall i de bloggar som finns i min RSS-läsare. Fast det är så klart inte så konstigt, för det har inte nog inte hänt så mycket i den listan de senaste åren. Någon enstaka blogg har ju så klart lagts till, men att rensa gamla inaktiva har jag inte gjort, och min egna lägre aktivitet har nog inneburit att jag inte varit lika intresserad att hitta nya källor till inspiration.

Men det är som Deeped skriver, i och med att man blir mer aktiv i sitt skrivande ökar också intresset för att läsa andra bloggar. Sen verkar det som att det finns en stor metadiskussion kring #blogg100 också, och den har jag helt missat, mest för att jag inte har haft tiden, men också för att fel källor ligger i mina flöden uppenbarligen.

Så nystarten har hittils gett mig två mål att uppfylla i en snar framtid. Det ena är att hitta dessa nya källor till inspiration, oavsett ämne. Det andra är att uppdatera utseendet på bloggen, något som jag kommit en bra bit på väg på under helgen. Bloggen lever halt klart!

Personligt

Meta. Jag har aldrig varit särskilt personlig på den här bloggen. Inte på någon blogg för den delen. Inte för att jag har haft någon annan, men jag kunde ha haft det. Det slog mig att de som i alla år (typ alla två?!) läst mina inlägg och förvirrade kommentarer faktiskt vetat ganska lite om vem jag är. Eller vem jag var kanske jag ska säga, för jag är nog inte den jag var när jag började blogga. Några av er har haft det tvivelaktiga nöjet att träffa mig, och en del av er har till och med stått ut med att göra det flera gånger, så helt galen kan jag inte vara (eller så är det just det jag är).

Men vem är då Tomas? Ja, jag tänkte att vem jag var nu är ganska överspelat, så ni som gick miste om chansen att veta får helt enkelt leva i ovisshet. Nog ingen förlust. Tomas är gift. Tomas har barn. Ett helt. Om du inte läser detta senare än det är skrivet, för då kan de vara två. Hoppas jag. Så om jag plötsligt försvinner igen så skyller jag på det. Inte för att jag kommer försvinna på riktigt, men min nätnärvaro kanske går ner. För jag kommer inte att börja publicera massa bilder på mina barn för att klara mig igenom detta. Då slutar jag hellre.

Nar tillbringat två dagar i Borlänge, med övernattning i ett typiskt stereotypt hotellrum. Men det är inte där jag brukar sova, utan i en säng i Huddinge. Oftast i alla fall. Hotell händer, men nu är det länge sen det var sömn på ett gympasalsgolv. Även om jag ibland fortfarande deltar på evenemang där sådant erbjuds. Min ålder, lathet och ekonomiska situation har dock fått mig att nyttja annat boende. Men bara ibland alltså, oftast sover jag som sagt i ett sovrum söder om Stockholm. Det har jag gjort i ungefär 7 månader nu. Inte sovit alltså, utan när jag väl sovit har det oftast varit i sagda sovrum. Ibland i det bredvid också, är dotra inte riktigt velat sova.

Så här kan jag nog hålla på hur länge som helst, men frågan är hur länge någon orkar läsa. Läser ens någon detta? Eller den första raden i detta inlägg? Om detta kan vi bara spekulera. För jag har nog aldrig skrivit för någon annan än mig själv, även om jag alltid tyckt det var kul att andra har läst och kommenterat på det jag skrivit. För det gör att man känner sig delaktig. Och delaktighet engagerar. Mig i alla fall. Fast förmodligen var det bara några botar…