Politikens krokodiltårar tystnar fort

FRA. Egentligen hade jag tänkt att skriva ett inlägg om varför jag precis förnyat mitt medlemskap i Piratpartiet, men på något sätt blev det överflödigt. Uppenbart. Oundvikligt. Låt mig förklara.

När jag startade den här bloggen hade jag inte mycket till inriktning. Visst var tanken att den skulle handla om politik, både lokal och nationell, men mer än så visste jag inte. Jag var heller då inte medlem i piratpartiet. Jag såg ingen anledning till att vara det. Visst var frågorna viktiga, men i min naivitet trodde jag att de var det för alla partier (ja, nästan alla i alla fall). Ack så fel jag hade.

För sen kom FRA.

Ja, de hade ju funnits länge, men jag syftar så klart till debatten som gjorde en av Sveriges mest hemlighetsfulla organisationer till rikskända. Men vad var det egentligen som hände? Alla minns väl tårarna i riksdagens kammare, demonstrationerna runt om i landet och blomsterbombandet av Camilla Lindberg, men vad var det som kom ut av det hela egentligen? Folkstormen som blossade upp var av aldrig tidigare skådat slag, och när partierna nu säger att de arbetar med strategier för sociala medier så tror i alla fall jag att en av de viktigaste punkterna på deras agendor är att se till att liknande saker aldrig händer igen. Och det gör de inte genom att göra det man kanske tycker är uppenbart, det vill säga att inte lägga och rösta igenom kontroversiella förslag som ingen vill ha. Nej, det handlar om att parera debatten så man slipper lyssna. Och att inte ta debatten över huvud taget. En läxa de lärde sig efter EU-valet 2009.

Men vad är det nu som har hänt? Låt mig återgå till de där tårarna i riksdagen. Eller snarare det som sades efter att tårarna slutat falla och riksdagen röstat för ett beslut som är en inskränkning i våra grundläggande fri- och rättigheter. Det var då som de som just röstat för att minska våra rättigheter stod och förklarade hur det var en seger för demokratin och att de slagits för oss. Att de fått fram en uppgörelse som vi måste vara nöjda med. Att det var så bra att vi inte kunde förstå hur duktiga de varit. Hur de fått garantier för att stora inskränkningar har skett i de ursprungliga förslagen, och att vi nu kunde vara lugna. Allt var bra, inget mer att se här. Kritikerna höll så klart inte med.

Så tar vi oss i snabb fart fram till nutid. Tårarna är sedan länge avtorkade och ersatta av något annat. Kanske till och med bortglömda. I alla fall av de som grät. I alla fall om någon frågar. Resultatet blir att de som borde skrika högst, de som borde känna sig mest lurade, sitter tysta. För det är inte vi som var kritiska till beslutet att ge FRA rätt att massövervaka oss som ska vara argast. Vi ska egentligen bara nicka och säga “vad var det vi sa”. Det är heller inte de som var emot förslaget som ska skälla. De ska sträcka på sig och visa sig stolta, för de stod upp för vår skull. Framför allt de som gjorde det av sin egen personliga övertygelse. Jag kan heller inte säga något om förespråkarna av förslaget, inte ens de som röstade emot då men som är för nu. Kappvändarna kan gott få skämmas lite, men det är vardagsmat i dagens politik. Tyvärr.

Nej, de röster som borde skrika högst är de som blev garanterade att det som beslutades inte befann sig på ett sluttande plan. Det är de som med ljuva löften blev inpiskade i en partilinje de sa att de inte vill stödja. Det är deras röster som borde höras tydligast nu. Precis som tårarna rann då, precis så ska tårarna rinna nu. Men inte av utmattning, sorg och smärta. Nej, av ilska. Ilska över att de garantier ni fick visade sig oväsentliga. Ilska över att det beslut ni trodde att ni var med och fattade visade sig vara något helt annat. Ilska över att era partikollegor och vänner(?) nu visar att era åsikter inte räknas. Det är de som borde skrika högst.

Var är tårarna nu?

Nu och då, vi och dem

Politik. Alla tjänar på om debatten lägger sig. Det var förvisso en lögn. Regeringen tjänade på att debatten lade sig. Socialdemokraterna tjänade på att debatten lade sig. Annie “jag slutade tänka själv sen jag blev minister” Lööf tjänade nog mest av alla på att debatten lade sig. Lustigt hur det kan vända. En av dem som var förgrundsfigurer i slaget om massövervakningen, och som till och med förklarade att de garantier de fått säkrade den personliga integriteten. De garantier som hon nu varit delaktig till att fulkomligt köra över! Känns det bra idag Annie? Vill du ta tillbaka din röst? Eller är din ministerpost viktigare? Jag tror tyvärr jag vet svaret.

Det vi dock ser nu är följden av att debatten lade sig. För helt plötsligt är vi där vi aldrig skulle kunna hamna. Tidigare löften glöms bort. Dessutom så inför man nya regler som man inte ens vet konsekvensen av, vilket i sig är enormt anmärkningsvärt, men inte förvånande i sammanhanget. Rättssäkerheten slutade spela roll för länge sedan antar jag. Den förhållandevis stora tystnaden nu jämfört med när FRA-lagarna drevs igenom första gången är dock enorm. Och det beror inte på att det är fotbolls-em, även om jag inte skulle bli förvånad om denna charad utnyttjas ännu en gång, när publicus vulgaris är upptagen med annat.

Den enda slutsats jag kan dra är att den största chansen att få till en förändring redan har varit. Den försvann i och med omröstningen i riksdagen 18/6 2008. För att tro att en grupp icke-organiserade aktivister ska kunna sätta den politiska dagordningen på samma sätt som då, det är nog ganska naivt. Tyvärr har även betongrövarna i Rosenbad lärt sig av det som inträffat, och de har nog en hel del taktik klart för sig om det skulle uppstå en liknande situation igen. På många sätt har det i och för sig gjort det i och med ACTA-debatten, men den berör mest EU-politiken, och den behöver av någon outgrundlig anledning den svenska regeringen aldrig ta ansvar för. Inte ens när den är drivande i frågorna.

Lustigt nog innebar FRA-debatten 2008 att gammelmedierna stärkt sin ställning som opinionsdrivare. För i och med den enorma uppmärksamhet som blev då så kan man lätt bortse från midre blogguppror, även om de ansetts som gigantiska före 2008. För vem bryr sig om en fråga som inte alla skriver om? Då kan den ju inte vara tillräckligt viktig. Gammelmedias roll att peka ut vad som är viktigt är därför minst lika viktig som tidigare, och tyvärr visas det inga tecken på bättring från de hållen. Rapporteringen om det som händer i EU är bristfällig i sina bästa stunder.

Så vad vill jag ha sagt? Förmodligen att det inte är lika enkelt längre. Den kollektiva arbetsinsatsen i piratpartiet som kulminerade i två platser i EU-parlamentet innebar tyvärr att luften gick ur organistationen där och då. Just nu pågår en återuppbyggnad, men det tar tid att uppfinna hjulet igen, och att nästa EU-val är samma år som nästa riksdagsval tror jag tyvärr är en nackdel för partiet. Att hoppas på att något annat parti ska driva dessa frågor tillräckligt starkt är tyvärr dödfött. Miljöpartiet kan bli en bra allierad, men dessa frågor hamnar nog på tok för långt ner på deras priolista när det väl gäller för att de ska vara en pålitilg kandidat. Regeringen och Socialdemokraterna har ju tydligt visat var de står, och det “liberala” centerpartiet har nog förlorat sina frihetliga väljare för alltid (jag hoppas i alla fall innerligt det).

Tack för att ni lyssnade, nu går jag i dvala igen till nästa gång…

Trygghet, säkerhet och besvär

Demokrati. Jag finner egentligen inte superlativ nog för att beskriva den nuvarande situationen. När jag har pratat med folk om varför jag har aktiverat mig som jag har gjort har de oftast avfärdat integritetsdebatten med meningar som “men det är ju ingen fara här”, eller “men tecknen kommer ju synas lång väg innan det händer”. Svenskar har helt enkelt alltid varit så säkra på att vi är säkra. Och levt i den naiva tron på att vi här skulle vara befriade från maktkorruption, svågerpolitik och lobbyister. För det är bara sånt som händer utomlands.

Jag undrar om den senaste tidens händelser är tillräckliga för att driva dem över kanten.

Tyvärr tror jag inte det.

Anledningen till det är skrämmande enkel. Svenskar är nämligen säkra på att vi är säkre, och dessutom lever i någon naiv tro om att vi är lite bättre än andra. Vårt system är orubbligt. När allt kommer till kritan så är stabilitet och säkerhet det som styr svenskarnas intressen, så det som händer just nu oroar nog hemma i stugorna. Tyvärr av helt fel anledningar.

För när fasaderna rämnar på de politiska ansiktena och våra folkvalda gång på gång sitter med skägget i brevlådan så blundar svenskarna. Håller för öronen och sjunger “lalalalalala”. Det stämmer nämligen inte överens med vår bild av vårt system, och det är på tok för jobbigt att behöva ändra på vår bild. Alltså gör vi allt för att den ska stämma med det som händer. Och då får vi blunda en hel del.

Så den förändring vi kommer att uppleva här kommer inte drivas av svenska intressen. Förändringen kommer bara att komma när trycket utifrån blir för stort. Något nyval kommer det definitivt inte att bli tal om, den politiska stabiliteten är på tok för viktig för att sossarna skulle riskera något sånt. De enda jag kan se skulle gå för ett sånt alternativ är v och sd. Kanske inte de mest troliga parhästarna i vår riksdag.

Men jag försöker inte säga att loppet är kört. Långt ifrån. Jag ville bara påpeka vilka utmaningar vi har. För det är svårt att väcka svenskarnas intresse för demokratifrågor. Hur stora de än är. Att övertyga ett folk som levt i fred och frid i över 200 år om att vårt samhälle är hotat är ingen lätt uppgift, framför allt när livet går på som vanligt, och vi dessutom fick 30kr mer i månaden tack vare den senaste skattesänkningen. Vi upplever inget hot mot vår livsstil. Eller snarare är alla demokratikämpar ett större hot, eftersom att ta ställning för demokrati och frihet på kort sikt gör livet lite obekvämare.

Nu är det upp till oss att visa att det är värt besväret.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En till röst

Politik. Politiker som vill tycker mord är ett bra sätt att stoppa folk från att visa på oegentligheter. Demokrati och yttrandefrihet som visar sig bara vara fernissa. Attacker mot svenska politiska partiers infrastruktur. Helt plötsligt känns FRA-debatten för några år sen som en storm i ett vattenglas. Och ändå har jag inte skrivit något. Inte för att jag inte var upprörd. Inte för att jag inte hade något att säga. Nej, jag var uppgiven. Slagen.

Jag kan ändå inte påverka.

Det är nästan exakt två och ett halvt år sen jag skrev inlägget jag länkar till ovan, men det är först nu jag inser vad det var mina samtalspartners kände. För oavsett vad jag tycker så kommer de med makt att göra som de vill. Vårt fria internet är snart historia. När stormakterna spänner musklerna får de som de vill. Känslan inom mig när jag insåg att det var precis så jag har känt går inte att beskriva. Det är lätt att krypa in under sin sten, och det är ljust och läskigt i världen där utanför. Men är det verkligen skäl nog att vara tyst? Var hittar man drivkraften? Är det känslan? Eller kanske en PR-byrå behöver blandas in?

Nej, varken då eller nu kan en kolumnist i DN ta ifrån mig vad jag tycker är viktigt. För känslan som infinner sig nu, precis som då, är inte längre en känsla av uppgivenhet. Snarare jävlar anamma. För vilka är de som tror att de kan klampa in och begränsa de friheter som folk har slagits för i århundraden och tro att alla ska sitta ner och vara tysta? Uttalanden och åsikter som vi knappt förväntar oss att höra från Folkrepubliken Kina har blivit vardagsmat de senaste dagarna, och den svenska regeringen gör som den alltid gör. Förnekar och gömmer sig. För alla tjänar på om debatten lägger sig.

Fast jag måste erkänna att jag är rädd, och det är en känsla jag aldrig hade under FRA-debatten. Jag är rädd, för det här är så mycket större. Det har dessutom potential att bli helt enormt. Ord som informationskrig har redan börjat användas, och det känns som att det här mycket väl kan vara början på något som det kommer att stå om i historieböckerna i framtiden. Under förutsättning att det inte blivit bortcensurerat för att inte sprida farliga tankar förstås.

Men det är dags att använda även rädslan som drivkraft. För något föder rädlsan, och det kan jag inte acceptera. Jag tror egentligen att de flesta delar räddslan med mig, men den kanske överskuggas av andra rädslor, eller så kanske man inte ser den för vad den är. För min rädsla handlar om ett samhälle jag inte vill bo i, ett samhälle som jag ser att vi raskare och raskare går mot. Det kanske är så att jag trots allt inte kan göra någon skillnad, men jag vet att jag inte skulle kunna acceptera mig själv om jag i alla fall inte försökte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hellre frånvarande än tråkig

Bloggande. Min aktivitet här har ju inte varit den bästa på sistone. Jag har gjort några tappra försök, men allt som oftast har jag mest tittat på ett tomt formulär och orden har bara inte kommit. Det är lustigt att det kan svänga så fort, att intresset inte finns där helt plötsligt. Egentligen har jag inte funderat så mycket på det, utan mer konstaterat att jag inte bloggar längre. Eller snarare brukar jag säga att jag inte bloggar så ofta längre, vilket nog kan klassas som en ganska bra underdrift. Sen lästa jag något som fick mig att börja tänka. Det i sig är ett ganska farligt fenomen. Inte att jag läser, utan att jag tänker. det brukar kunna leda till antingen överhettning, eller långt utvecklade tankar över muffinsbakning! Dock inte i detta fall (än).

Så vad hände undrar vän av ordning? Vad var det som lästes, och vad ledde det till? Jo, det var ett inlägg som frågade vad jag egentligen pysslade med. Egentligen är det ganska lustigt att det inlägg i debatten som får mig att ta till tangentbordet igen är just ett som ifrågasätter varför jag gör det över huvudtaget. Men det kanske finns någon form av rimlighet i det hela också antar jag. Jag har dock inga planer på att rättfärdiga mitt bloggande, eller utveckla Emmas resonemang, utan mer sätta det i ett perspektiv kring mitt bloggande. Det blir kanske lite navelskådning, men uppenbarligen är det något jag känner är värt att skriva ner.

För det jag upplevde var nog att det blev tråkigt. Inte att blogga i sig, men att saker och ting bara gick runt runt, och med det unika undantaget som var FRA-debatten aldrig egentligen ledde till något mer än möjligtvis att några kritiserade det egna ledet i lite milda ord. Det blev i i stort sett varje enskilt fall uppenbart vad man skulle få läsa när man trillade in på en blogg, och jag kände att mitt bloggande blev likadant. Det gick inte att förnya sig. Det gick inte att vara oberoende.

Missförstå mig rätt. Jag är piratpartist och stödjer aktivt partiet. Även om mitt engagemang har gått ner på sistone så försöker jag ändå dra lite strån till stacken. Mitt bloggande vill jag också ska spegla det. Dock vill jag främst att det ska spegla mina personliga åsikter, och det var det jag kände att det inte gick. För en politisk blogg blev först och främst en blogg med en viss färg, och först en bra dit därefter något som faktiskt var en enskild individs åsikter i diverse frågor. Jag skulle vilja att det var tvärtom.

Den här historien ledde också till att jag påmindes om ett inlägg Rick skrev för ett tag sen. Det jag mindes var dock inte det inlägget egentlgien handlade om, utan en bisats i början av inlägget.

[...]i vår bloggsamordningschatt (med de 100 toppande PP-bloggarna) imorse[...]

När jag följde länken insåg jag att jag faktiskt är med bland de hundra toppande PP-bloggarna, och att jag tydligen riskerar att bli samordnad. Lyckligtvis har jag inte blivit det än, men för mig är bara tanken lite motbjudande. Jag vill inte vara en partimegafon. Jag vill uttrycka mina egna åsikter. Att någon/några känner att jag kanske tillhör en grupp som behöver samordnas är inget jag har bett om. Att detta sker är väl dock ingen överraskning, det finns ju strateger i de flesta partier som försöker vinna slaget på internet, men för mig är det ointressant. Jag började inte blogga för att förmedla något annat meddelande än mitt eget.

Så min slutsats kan nog bli att jag inte ville bli en i skocken, utan snarare hellre valde att inte blogga än att försätta mig i den situationen. Alla har vi våra egna sätt att lösa problemet på antar jag…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kan du bevisa var du fått dina pengar från?

Rättssäkerhet. I dagens DN träder Tant Gredelins okände bror fram och tycker att polisen ska kunna beslagta tillgångar från brottslingar. Fast med den lilla vridning att brottslingarna måste kunna bevisa att de tillägnat sig pengarna lagligt för att få behålla dem. Ytterligare ett fall av negativ bevisbörda alltså, vilket kanske inte är något att sträva efter.

HAX väcker dessutom frågan om vad som klassas som en livsstilskriminell. Något som jag kanske kan hjälpa till att svara på. För helt lämpligt, och utan egentlig anledning, damp det ner ett mail från min personliga juridiske rådgivare, med ett litet lagcitat (som mycket väl skulle kunna komma från Bea nästa vecka). Läs och begrunda:

Ur Lag (2014:925) om beslag hos yrkes- och livsstilskriminella

§ 13 a Som yrkeskriminell avses den som vid en samlad bedömning anses ha kriminalitet som huvudsaklig sysselsättning alternativt inkomstkälla. I bedömningen ska vägas in om den misstänkte

1. Har tatueringar, då framförallt ornamenterade mönster av keltiskt ursprung
2. Röker
3. Innehar kapitalvaror men ej akademisk examen
4. Uppträder misstänkt

Jag vill göra tillägg till listan:

5. Kör motorcykel (ja, dess mc-gäng)
6. Bjuder på drinkar (uppenbart kriminellt, sanna laglydiga svenskar har inte så mycket pengar)
7. Lyssnar på Hip-Hop (ja, alla gangsters gör ju det)
8. Kommer från Balkan eller Ryssland (ja, inte för att vi ska väga in etnicitet, men vi vet ju att alla maffiosos i Sverige kommer från något av dessa ställen, och när vi ändå baserar våra bedömningar på fördomar så är det väl bara att ösa på)
9. Kör BMW utan kostym (hallå, uppenbart kriminell ju)
10. Är regeringsrepresentant…

Vi måste ju hitta sätt att känna igen dessa hemska individer, eller hur?!

Tyvärr tror jag vi får vänta oss mer av detta. Att de som ska skydda oss hittar nya sätt att skämma ut sig genom att föreslå att vi tar bort grundläggande rättsprinciper. För Pandoras ask är redan öppnad. Dessutom verkar det som att förslag som detta är populärt, för 70% av de som svarade på dn:s fråga tyckte att detta var ett bra förslag. Läskigt…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Två alternativ, inget av dem trevligt

Tant Gredelin. Det har väl inte gått att missa gårdagens lilla utspel av allas vår kära justitieminister Beatrice Ask. En återgång till medeltiden kallade Anne Ramberg det, fast henne behöver man inte lyssna på, för precis som lagrådet är hon ju bara en jurist.

Reaktionerna har blivit många, och alla är överens om att det var det galnaste på länge. Utom någon förvirrad miljöpartist som visst uttryckte försiktigt stöd för uttalandet.

Fast allt detta väcker en fråga hos mig. För detta är inte första gången som Bea är ute på tunn is, och visar att hon inte har respekt för lagen och rättsligatraditioner (som att inte straffa någon som inte är dömd exemoelvis).

För det kan vara så att hon förstår precis vad hon säger, och verkligen menar det. Att hon verkligen tycker att det är bra att straffa icke dömda personer med medeltida skampålestraff och att hon är väl medveten om att lagarna kommer att missbrukas, men tycker att det är bra, för då får ju polisen ännu större befogenheter att ta hand om patrasket.

Men det kan också vara så att hon helt enkelt är riktigt jävla puckad och inte förstår vad hon säger och gör. Att hon verkligen är så naiv att hon tror att lagar som ger polisen möjlighet till missbruk inte kommer att missbrukas eftersom poliser i grund och botten är hyggliga killar.

Och nu frågar jag er, för jag är inte säker själv:

Vilket scenario är egentligen värst?

När jag dessutom precis kravlat mig upp ur sängen så lyckas @isobelsverkstad skrämma mig vettlös med sitt enkla, men oerhört läskiga tweet:

“har ni tänkt på hur sannolikt det är att Beatrice Ask och kvinnornas Fredrik kommer regera vidare med hjälp av Jimmie Åkesson?”

Välkommen till Sverige 2010!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Öppen fråga till miljöpartiet

Politik. Det har tydligen pågått partiledardebatt ikväll, Twitter har gått hett med kommentarer. Läste precis en intressant diskussion mellan Mab och @miljopartiet

_Mab_
@miljopartiet framförde Peter Eriksson partilinjen när han menade att “experter” skulle vara de som avgjorde behovet av #Kroppsscanners ?

miljopartiet
@_Mab_ Vi anser inte att politiker ska bestämma sådant.

_Mab_
@miljopartiet ni anser inte att politiker ska bestämma graden av övervakning i samhället?

miljopartiet
@_Mab_ Självklart, men inte specifik säkerhetsteknisk utformning.

Min fråga blir, när jag läser detta:
Hur ska man kunna bestämma graden av övervakning i samhället utan att diskutera tekniken med vilken övervakningen sker?

Sättet som skribenten bakom @miljopartiet formulerar sig på är för mig ett sätt att slippa ta debatten, och framför allt att kunna vända kappan efter vinden. Att kunna driva en integritetslinje samtidigt som man inte behöver ha åsikter om enskilda fenomen eftersom de är för tekniskt detaljerade. Men var går gränsen där miljöpartiet är villiga att ta diskussionen? Ska vi diskutera massavlyssning, men inte FRA? Ska vi diskutera censur, men inte censur av internet? Ska vi diskutera integritet, men bara när vi alla är överens så att ingen kommer i dålig dager?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

And the www connects to the eww, and the eww to the sww…

Internet. Eftersom det där med fri information är något läskigt så kan det inte få förekomma i en demokrati. Det verkar i alla fall vara brittiska politikers paroll. Nu ska de tydligen försöka ge en minister totalmakt över internet. Ett carte blanche att göra som man vill, utan att behöva gå omvägen vi något så töntigt som ett folkvalt parlament för att ändra på lagar. Allt för att begränsa det där hemska internätet. Därför har jag ett förslag till alla politiker.

Vi lägger ner skiten och skapar ett nytt.

Tänk er själva. Ett world wide web. Där alla kan ansluta och utdela information. Europeer ansluter vi eww (no pun intended, really), europe wide web. I eww finns ett inbyggt filter som kontrolleras från ett kontor i Paris vars logga jag inte kan visa för jag har inte rätt att använda det typsnittet, och till skillnade från dem tar jag sånt på allvar. Filtret ser till att ingen dålig information om Europa sprids till övriga världen. På samma sätt så kommer ingen dålig information in heller. på cww (china wide web) används detta flitigt. Det är inte censur, det handlar bara om att vissa saker är inte bra, eller nödvändiga, för en normal europe att ta del av. Alltså hjälper Filtret till i vardagen, för oss alla.

För att komma ut på eww måste vi svenskar först ansluta oss till sww. Eftersom vi per automatik blir anslutna till eww så måste vår kommunikation granskas så att vi inte säger dumma saker om regimen till våra medeuropeer. Informationsutbyte får vi självklart hålla på med, vår egen statsminister byter exempelvis gärna recept med den franska presidenten. Eftersom hans e-post dock är av vikt för riket så behöver inte han, till skillnad från de flesta andra, skicka en kopia till Kontrollmyndigheten (en hopslagning av FRA och den “domstol” som var satt att kontrollera dem, lite av en Judge Dread kombo som visat sig vara oerhört effektiv på att sätta dit dissidenter och annat patrask). Skickar man inte denna kopia så är det skäl för att bli kallad till polisen för förhör, och självklart beslagtas ens datorer på kuppen.

Fast på sww är det mesta lugnt. På ukww går det livat till. Där kan ministern se till att arrestera lite vem han vill, tack vare Digital Economy Bill. För invånarna blir det dock lite jobbigt, eftersom det ibland är lagligt att maila, och ibland inte.

I Frankrike pratar man om att starta ett fww, men presidenten tycker att det räcker om han har den tillgången så kan han berätta för alla andra vad som händer i världen. På så sätt slipper han läskiga överaskningar.

I Australien har man lagt ner hela skiten, eftersom det visade sig att allt kunde tolkas pornografiskt.

Men en sak är säker. Man har i alla fall stoppat den hemska fildelningen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jag tror att något gick sönder

Politik. Historien skŕivs av vinnarna sägs det ju. Det var nog sant i förra milleniet, men numera så stämmer det nog mindre väl. Saker stannar kvar på ett helt annat sätt, det har till och med dagens okunniga politikerfattat. Alltså måste detta kontrolleras, strypas i sin linda, förstatligas. Det bästa vore om man kunde anpassa den bilden man ville visa upp och se till att ingen fick se något annat. Det skulle ju innebära ett mycket enklare jobb när det kommer till att tuta i invånarna nästa stolliga förslag som minskar deras kontroll över sina egna liv. Tar vi bort ordet stolliga känns det som att det är så det spanska EU-ordförandeskapet resonerar.

Fast de är så klart inte först. Som alla bra förslag gällande internet så är fransmännen pionjärer. För tänk vad bradet vore för ungdomar om de kunde frisera bilden av sig själva på internet. Det skulle ge b-kändisar som råkat ut för hatatacker en chans att bli av med bilden som puckon. Det skulle ge Tiger Woods en chans att inte ha varit otrogen. För det är så internet fungerar.

För en bunt med år sedan jobbade jag på en IT-avdelning, och råkade stå brevid en av våra helpdesk-medarbetare som fick ett samtal. Det var nämligen så att vårt intranät låg nere (planerad åtgärd som alla blivit informerade om) och en person var mycket upprörd för denna behövde komma åt internet. Detta gick ju inte nu, eftersom denne hade just intranätet som startsida (vilket denne också upplyste om, eftersom det var en tvingad inställning på alla klienter, och alltså var det vårt fel att internet inte var åtkomligt). Att stänga ner starten på internet var ju något som omöjligjorde dennes jobb (förmodligen surfa på aftonbladet eller liknande).

Alla som får höra den historien brukar skratta och undra hur någon kan vara så dum. Man vet ju hur man gör. På det kan jag bara svara: jaså? För detta handlade inte om vetskap. Det handlade om förståelse. För om inte starten på internet kunde laddas, hur kunde då något på internet laddas. Saknar man förståelse för att det inte finns en start så försöker man inte ens att skriva in adressen som man brukar när man ska till aftonbladets hemsida (på de flesta arbetsdatorer bruker den dyka upp när man skrivit www.a), för det kommre ju inte att fungera.

Så när någon föreslår att man ska kunna få internet att glömma, så handlar det om att denne verkligen tror att det går. Att informationen finns på ett ställe, aldrig lagras eller skickas vidare. Det handlar helt enkelt om okunskap.

Det är okunniga människor som tror att de kan ha råkat förstöra internet när de får en 404-sida.

Det är okunniga människor som tror att böcker och information på internet arkiveras på samma sätt.

Det är okunniga människor som stiftar våra lagar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,