Internet sågar Prince

Kultur. Veckans helt ut och cyklar bjuder “the artist formerly known as the artist formerly known as Prince” på. Vi kan också kalla det för veckans Uusman. Eller vad sägs om citat som “Internet är helt ute” och “Internet är som MTV. MTV var också hippt en gång och så plötsligt var det ute”.

Men han tycker om nya sätt att distribuera på. Dock inte över internet. För då får man inte betalt i förväg, utan när konsumtionen sker. Vilket man kan förstå är lite läskigt när man inte vet hur ens material blir mottaget. För om en skiva floppar är det ju skönt om man redan fått alla pengar för den.

Då är det bättre att skicka en skiva gratis till alla som köper Mirror, för då kommer ju även folk som inte vill ha skivan att få den. För om bara de som vill lyssna verkligen gör det kanske det inte är någon som gör det. Fast lyssna och lyssna, det viktiga är ju inte att någon lyssnar på musiken, utan att någon betalar för den.

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Prince, fildelning, kultur

En utebliven analys

Yttrandefrihet. Läste tidigare i dag Martin Aagårds artikel i Aftonbladet och tänkte att jag skulle skriva ett och annat under kvällen, precis som andra redan har gjort. Problemet är att när jag kommit hem så var artikeln borta. Det tog inte lång tid att förstå varför. Dessutom hittade jag artikeln igen. Tack Thomas!

Dock blir helt plötsligt analysen av texten helt ointressant. Att Aftonbladet väljer att plocka bort den efter att några uttryckt sin åsikt om vad som stod där är betydligt mer intressant. För enligt författaren så står det ju inget där som någon kan skämmas för…

Att sånt där patrask som bloggare skriver lite vad som helst och uttrycker konstiga åsikter i texter med dålig kvalitet är ju att förvänta, men att en ansedd(!?) tidning som aftonbladet släpper igenom texter de uppenbarligen känner inte borde ha släppts är ju uppseendeväckande. Deras texter ska ju “bjuda in till diskussion med läsekretsen”, men det är ju svårt att diskutera texter som tas bort.

Fast det är ju skönt att de i alla fall skäms lite för att de, dessutom helt utan grund (och som vanligt var det inte svårt att kontrollera), anklagar några av de som stått upp mest för yttrandefriheten för att vara högerextremister.

Läs även andra bloggares åsikter om TPB, yttrandefrihet, Aftonbladet, Fail

Öppen fråga till miljöpartiet

Politik. Det har tydligen pågått partiledardebatt ikväll, Twitter har gått hett med kommentarer. Läste precis en intressant diskussion mellan Mab och @miljopartiet

_Mab_
@miljopartiet framförde Peter Eriksson partilinjen när han menade att “experter” skulle vara de som avgjorde behovet av #Kroppsscanners ?

miljopartiet
@_Mab_ Vi anser inte att politiker ska bestämma sådant.

_Mab_
@miljopartiet ni anser inte att politiker ska bestämma graden av övervakning i samhället?

miljopartiet
@_Mab_ Självklart, men inte specifik säkerhetsteknisk utformning.

Min fråga blir, när jag läser detta:
Hur ska man kunna bestämma graden av övervakning i samhället utan att diskutera tekniken med vilken övervakningen sker?

Sättet som skribenten bakom @miljopartiet formulerar sig på är för mig ett sätt att slippa ta debatten, och framför allt att kunna vända kappan efter vinden. Att kunna driva en integritetslinje samtidigt som man inte behöver ha åsikter om enskilda fenomen eftersom de är för tekniskt detaljerade. Men var går gränsen där miljöpartiet är villiga att ta diskussionen? Ska vi diskutera massavlyssning, men inte FRA? Ska vi diskutera censur, men inte censur av internet? Ska vi diskutera integritet, men bara när vi alla är överens så att ingen kommer i dålig dager?

Läs även andra bloggares åsikter om integritet, miljöpartiet, piratpartiet, politik, partiledardebatt

Jag tror att något gick sönder

Politik. Historien skŕivs av vinnarna sägs det ju. Det var nog sant i förra milleniet, men numera så stämmer det nog mindre väl. Saker stannar kvar på ett helt annat sätt, det har till och med dagens okunniga politikerfattat. Alltså måste detta kontrolleras, strypas i sin linda, förstatligas. Det bästa vore om man kunde anpassa den bilden man ville visa upp och se till att ingen fick se något annat. Det skulle ju innebära ett mycket enklare jobb när det kommer till att tuta i invånarna nästa stolliga förslag som minskar deras kontroll över sina egna liv. Tar vi bort ordet stolliga känns det som att det är så det spanska EU-ordförandeskapet resonerar.

Fast de är så klart inte först. Som alla bra förslag gällande internet så är fransmännen pionjärer. För tänk vad bradet vore för ungdomar om de kunde frisera bilden av sig själva på internet. Det skulle ge b-kändisar som råkat ut för hatatacker en chans att bli av med bilden som puckon. Det skulle ge Tiger Woods en chans att inte ha varit otrogen. För det är så internet fungerar.

För en bunt med år sedan jobbade jag på en IT-avdelning, och råkade stå brevid en av våra helpdesk-medarbetare som fick ett samtal. Det var nämligen så att vårt intranät låg nere (planerad åtgärd som alla blivit informerade om) och en person var mycket upprörd för denna behövde komma åt internet. Detta gick ju inte nu, eftersom denne hade just intranätet som startsida (vilket denne också upplyste om, eftersom det var en tvingad inställning på alla klienter, och alltså var det vårt fel att internet inte var åtkomligt). Att stänga ner starten på internet var ju något som omöjligjorde dennes jobb (förmodligen surfa på aftonbladet eller liknande).

Alla som får höra den historien brukar skratta och undra hur någon kan vara så dum. Man vet ju hur man gör. På det kan jag bara svara: jaså? För detta handlade inte om vetskap. Det handlade om förståelse. För om inte starten på internet kunde laddas, hur kunde då något på internet laddas. Saknar man förståelse för att det inte finns en start så försöker man inte ens att skriva in adressen som man brukar när man ska till aftonbladets hemsida (på de flesta arbetsdatorer bruker den dyka upp när man skrivit www.a), för det kommre ju inte att fungera.

Så när någon föreslår att man ska kunna få internet att glömma, så handlar det om att denne verkligen tror att det går. Att informationen finns på ett ställe, aldrig lagras eller skickas vidare. Det handlar helt enkelt om okunskap.

Det är okunniga människor som tror att de kan ha råkat förstöra internet när de får en 404-sida.

Det är okunniga människor som tror att böcker och information på internet arkiveras på samma sätt.

Det är okunniga människor som stiftar våra lagar.

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Spanien, EU, lagar, politik, kunskap, demokrati

En stor kväll som ger ny kraft

EU-val. Nyvaken, efter en sensationskväll. Jag kan fortfarande inte helt greppa det som har hänt, men andra summerar det bra.

7,1% är en helt fantastisk siffra, framför allt med tanke på att partiet knappt fanns på kDe etablerade partierna har inte förstått hur viktigt nätet är för många människor. Många unga ägnar en stor del av sitt liv åt nätet och har vant sig vid att där är det helt fritt att göra vad man vill, att ta vad man vill. Och när politikerna börjar försöka reglera nätet på samma sätt som andra medier, med upphovsrätt för musikskapare och möjlighet att jaga brottslingar, blir det en konflikt med många ungas levnadsvanor.artan för ett par månader sen. Eller snarare inte på gammelmedias karta. Fast det kanske inte är så konstigt, för inte ens när vi tar plats i Bryssel kan de förstå varför. DN skriver:

De etablerade partierna har inte förstått hur viktigt nätet är för många människor. Många unga ägnar en stor del av sitt liv åt nätet och har vant sig vid att där är det helt fritt att göra vad man vill, att ta vad man vill. Och när politikerna börjar försöka reglera nätet på samma sätt som andra medier, med upphovsrätt för musikskapare och möjlighet att jaga brottslingar, blir det en konflikt med många ungas levnadsvanor.

Den första halvan är ju helt rätt. De gamla partierna har inte förstått. Men sen visar DN att de inte heller förstått. För det handlar inte om att vi inte vill ha några regler på internet. Det handlar om att vi vill att samma regler ska gälla där som i livet i övrigt. Ska det vara så svårt att förstå.

Nu ska vi ta och smälta det här, och pusta ut och hämta nya krafter. För det stora målet hägrar vid horisonten. Om ett år är det riksdagsval. För att komma in där krävs det att vi får runt 40000 röster mer än vi fick igår. Det handlar om att mobilisera åter en gång, men vi har visat att vi kan. För till nästa år kan det bara bli bättre.

Nu ser vi till att skrälla en gång till!

Hatten av för PR-geniet Lena Mellin

Media.I Aftonbladet kunde man läsa om hur duktigt piratpartiet var rent pr-nmässigt, och hur tomt partiet egentligen är. Jag är egentligen inte så fascinerad av innehållet i artikeln som sådant, det är bara ytterligare en i raden av artiklar som försöker förminska piratpartiets politik. Att peka på att pp har ett smalt program är ganska dumt, framför allt eftersom det är fel (i alla fall är det inte så enkelt som många vill påskina).

Däremot är det ett enkelt sätt att få mycket uppmärksamhet. Jag kan tänka mig att (pp) inte är ett uppskattat parti bland aftonbladets ledarskribenter, och att skriva en artikel som både klankar ner på partiet, får många kommentarer och inlänkande bloggar måste ju vara berömvärt. Hon säljer helt enkelt mycket annonser på det.

Så jag tycker Lena Mellin bör berömmas, inte skällas ut. För hn har gjort sitt jobb väldigt bra. Hon har gjort aftonbladets annonsplatser mer värda.

För det var väl ingen som trodde det handlade om politik?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om media, aftonbladet, politik, bloggar, piratpartiet, Lena Mellin

Siffror som stör

Piratpartiet. Återigen görs försök att förringa Piratpartiets medlemssiffror. Precis som i höstas när samma argument vevades runt så är den primära argumentationen som Han Wallmark (m) använder att det är för enkelt att gå med. Och eftersom det är enkelt så visar det på sämre engagemang. Att det inte kostar något att vara medlem i Piratpartiet innebär att de som är medlemmar inte är det på riktigt och därför är inte pp större än folkpartiet. Vi har sagt det förr, men det tåla tt upprepas!

Ett annat argument som tas upp är att eftersom man bara behöver registrera sig på nätet så är nog de flesta registreringar falska. Nog förekommer det sådana, tyvärr. Dock tror jag att de är i klar minoritet. De fakta jag kan luta mig mot är min egen inkorg. Varje gång en ny medlem dyker upp i mitt valkretsområde så får jag ett mail, och än så länge har jag varken sett Engelbrekt Engelbrektsson, Stålmannen eller kungen som nya medlemmar (även om den sistnämnde självklart är välkommen, fast då skulle han inte ingå i mitt område så jag skulle inte få veta något). Att de siffror som Hans Wallmark använder från sin egen erfarenhet skulle påvisa att över hälften av de nya medlemmarna skulle vara falska är ett oerhört dåligt försök att förminska en folkstorm. Tilläggas bör ju dock att även om bara hälften av ökningen skulle vara “på riktigt” så skulle pp vara större än fp…

Ja, piratpartiet har fler medlemmar idag än vi haft om det kostat pengar. I en tid med svikande medlemsskaror så kanske det är en modell andra partier borde prova också. Till skillnad från de etablerade riksdagspartierna så får pp inget partistöd från staten, men vi klarar oss ändå. Skulle ni?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Piratpartiet, medlemsantal, politik, partier, demokrati

Demokratisk tillit

Storebrorssamhället. Så är man bortrest en helg och har 300+ blogginlägg som väntar på en när man kommer hem. Ett par knapptryck senare så är de noll. Fast lite hann man ju snappa upp i alla fall.

Den för mig största nyheten i helgens flöde var Italiens förslag till bloggcensur. Jag kan inte säga att jag är förvånad över tilltaget, men lite chockad är jag ändå. Ser inte politikerna vad det är de gör? I och för sig så är de politiska traditionerna i Italine annorlunda från de vi har här, men de är ändå en västeuropeisk demokrati. Den enda målsättningen med dyilka lagförslag måste ju vara att avskaffa just demokratin, för när en minister på godtyckliga grunder kan censurera vilken information som finns tillgänglig så är det inte längre en demokrati i ordets sanna bemärkelse. Det spelar ingen roll om man ordnar “fria” val (hur de nu ska kunna vara fria om information censureras).

Att fråga hur ett liknande förslag skulle bemötas i Sveriges riksdag kan verka ganska dumt, men jag tycker ändå att det är en fråga vi måste ställa oss. Inte vad som skulle hända om förslaget kom nu, det skulle inte kunna få fotfäste. Snarare ska vi fråga oss vad som händer om italienarna röstar ja till förslaget och det blir lag där. Och om det sprider sig till andra länder och till EU-nivå. Vågar våra politiker stå upp mot förslaget då, eller kommer de att vika sig som de har varit duktiga på tidigare? Vad jag vill komma till är att vi kan inte se på förslag som att det händer någon annan stans. Att det är någon annans problem. Möjlgtvis kan vi fortfarande resonera så om något sker i Kina eller Chile, men Europa är ett litet område med mycket idéutbyte, alltså måste vi vara oerhört vaksamma för det behöver inte dröja länge innan idiotier börjar sprida sig över gränserna. Jag behövver väl knappt nämna saker som FRA, Ipred, ACTA och 95-årig upphovsrätt för att exemplifiera att sånt vi för bara nåt drygt år sen trodde var otänkbart nu är en del av vardagen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Politik, EU, demokrati, Italien, censur, yttrandefrihet, bloggar, media

Positiva signaler guld värda

Politik. Ibland är det lätt att fastna i ett motstånd mot etablisamanget, politikerna, industrin, kapitalet, kyrkan, etc. Problemet med att göra det är att man lätt låter som en gnällspik och då slutar folk att lyssna även om man har bra saker att säga (sen finns det väldigt roliga undantag). Konsten att uttrycka sig positivt är svår, men ack så viktig att ta till sig. Detta gäller egentligen alla frågor, men det har aktualiserats i den senaste tidens debatter kring övervakning och kontrollsamhället. Även i fildelningsfrågan försöker förespråkarna för mer repressiv lagstiftning få det att låta som att alla som är för fildelning är emot att artister tjänar pengar, emot kultur helt enkelt.

Jag känner det själv när jag skriver. Det är mycket lättare att skrika om att nu är något nytt på väg, och jag är emot det, än att faktiskt konstruktivt arbeta fram vad jag faktiskt förespråkar i en viss fråga. Att vara emot kontrollsamhället borde ju egentligen formuleras som att man är för individens frihet och rätt till privatliv. Jag är väl medveten om att liknande uttryck ofta används, men tyvärr ser jag dem på tok för sällan, och jag är nog själv på tok för dålig på att tänka så. Tyvärr hänger denna attityd ofta med in i mediabevakningen. FRA-motsåndet präglades av att det var just ett motstånd. Nej-sägare. Folk som var emot att landet samlar in underrättelser.

Därför blir jag väldigt glad när jag läser artiklar som denna (tipstack: Rick). En saklig och väl skriven artikel om vad som är positivt med Sveriges tradition av nätfrihet. Dessutom en bra historik till varför det blev så. Den visar att varumärken som Skype, TPB och Spotify idag tillhör Sveriges absolut starkaste. Att vi nu har en regering och dessutom en stor del av oppositionen som försöker att motarbeta dessa varumärken i stället för att använda dem för att stärka Sveriges eget varumärke som den ledande Internet-nationen är faktiskt en ganska hisnande tanke.

Så egentligen är det regeringen som sätter sig i fällan att vara emot. Det gäller bara att basunera ut det. För vem vill ha ett samhälle där folk får sparken på grund av sina politiska åsikter? Vem vill att staten ska kunna se och veta allt om ens innersta hemligheter? Dagens Sverige är på väg emot en situation som är emot åsiktsfrihet, emot meddelarskydd och brevsekretess, emot personlig integritet och emot rätten att kommunicera fritt. Detta i ett land där en tredjedel bloggar och 100%(!) av alla mellan 16 och 24 använder internet dagligen. Det är för mig en ganska intressant paradox.

Allt detta är nog egentligen mer riktat till mig än till någon annan. För jag vet som sagt att jag själv tillhör bovarna i dramat, de som hellre skriver om fel än om rätt. Jag vill inte göra det, men man dras ju så lätt med. En vis kvinna (i just detta fall alltså, rent generellt tänker jag inte uttala mig om, risken finns att jag träffar henne igen) sa att man inte ska publicera det man skrivit när man är upprörd utan vänta lite och låta det sjunka in. Vi får väl se om jag lyckas.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Politik, internet, tpb, positivism, aktivism, media

Plastis och konstgräs

Media. Det verkar som att någon på en PR-byrå någonstans i Sverige har fått i uppdrag att det ska säljas fler skridskor. Resultatet av detta är att det börjar dyka upp små plastisar i var och vartannat köpentrum i Stockholm. Anledningen undgår väl ingen, målet är så klart att barnen ska prova på att åka, bli frälsta och sen ska föräldrarna ta med dem ut på isarna som för omväxlings skull är tjocka här i Stockholm. För det är ju ganska uppenbart att alla barn som provar tycker det är kul, och alla barn har dessutom föräldrar som är engagerade och villiga att åka skridskor med sina barn i stället för att göra något annat, med eller utan dem. För det räcker med en bra PR-kampanj för att något ska lyckas.

När då denna PR-kampanj gått av stapeln så jublar i alla fall försäljare av plastisar, eftersom det plötsligt blev en kraftigt ökad efterfrågan på dessa. Förmodligen säljs det också lite mer skridskor, och det kanske blir några fler familjer på isen nästa helg. Jag har dock svårt att se att folk går man ur huse och vaööfärdar till skridskoisarna bara på grund av ett antal små plastisar i våra köpcentrum. För att det ska ska krävs det en hel del mer, låt mig ge några exempel.

För det första så vet nog inte alla var det finns bra isar. Alltså krävs det förmodligen en hel del vägledning.

För det andra så är det ganska tråkigt att gå ner till isen själv. Man gör det hellre med vänner och bekanta.

För det tredje så är det otroligt pinsamt att tro att en PR-byrå ska kunna påverka alla barnfamiljer i hela Sverige. Man får nästan skämmas lite.

För det fjärde så kommer ingen att fortsätta att gå och åka skridskor om man upptäcker att det inte är ens grej. Är det inte kul spelar det ingen roll hur bra jobb PR-byrån gjorde.

Det kan listas en massa andra skäl till varför det inte går att få alla Sveriges barn att åka skridskor med hjälp av ett par plastisar. Det måste också sägas att om nu alla (eller i alla fall vädligt många) barn skulle börja åka skridskor så beror det inte på någon stor PR-konspiration, eller på grund av en smart regisserad masterplan utan förmodligen på att många barn tycker att det är roligt. För är det inte roligt så kommer intresset ganska snart att försvinna igen.

Personligen har jag fler frågor att ställa till den som hävdar en sådan konspiration än till den som tror att det beror på att det är kul att åka skridskor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om DN, dagens nyheter, fra, Lex Orwell, media, gräsrötter, astro turfing, politik, journalism, demokrati