Trygghet, säkerhet och besvär

Demokrati. Jag finner egentligen inte superlativ nog för att beskriva den nuvarande situationen. När jag har pratat med folk om varför jag har aktiverat mig som jag har gjort har de oftast avfärdat integritetsdebatten med meningar som “men det är ju ingen fara här”, eller “men tecknen kommer ju synas lång väg innan det händer”. Svenskar har helt enkelt alltid varit så säkra på att vi är säkra. Och levt i den naiva tron på att vi här skulle vara befriade från maktkorruption, svågerpolitik och lobbyister. För det är bara sånt som händer utomlands.

Jag undrar om den senaste tidens händelser är tillräckliga för att driva dem över kanten.

Tyvärr tror jag inte det.

Anledningen till det är skrämmande enkel. Svenskar är nämligen säkra på att vi är säkre, och dessutom lever i någon naiv tro om att vi är lite bättre än andra. Vårt system är orubbligt. När allt kommer till kritan så är stabilitet och säkerhet det som styr svenskarnas intressen, så det som händer just nu oroar nog hemma i stugorna. Tyvärr av helt fel anledningar.

För när fasaderna rämnar på de politiska ansiktena och våra folkvalda gång på gång sitter med skägget i brevlådan så blundar svenskarna. Håller för öronen och sjunger “lalalalalala”. Det stämmer nämligen inte överens med vår bild av vårt system, och det är på tok för jobbigt att behöva ändra på vår bild. Alltså gör vi allt för att den ska stämma med det som händer. Och då får vi blunda en hel del.

Så den förändring vi kommer att uppleva här kommer inte drivas av svenska intressen. Förändringen kommer bara att komma när trycket utifrån blir för stort. Något nyval kommer det definitivt inte att bli tal om, den politiska stabiliteten är på tok för viktig för att sossarna skulle riskera något sånt. De enda jag kan se skulle gå för ett sånt alternativ är v och sd. Kanske inte de mest troliga parhästarna i vår riksdag.

Men jag försöker inte säga att loppet är kört. Långt ifrån. Jag ville bara påpeka vilka utmaningar vi har. För det är svårt att väcka svenskarnas intresse för demokratifrågor. Hur stora de än är. Att övertyga ett folk som levt i fred och frid i över 200 år om att vårt samhälle är hotat är ingen lätt uppgift, framför allt när livet går på som vanligt, och vi dessutom fick 30kr mer i månaden tack vare den senaste skattesänkningen. Vi upplever inget hot mot vår livsstil. Eller snarare är alla demokratikämpar ett större hot, eftersom att ta ställning för demokrati och frihet på kort sikt gör livet lite obekvämare.

Nu är det upp till oss att visa att det är värt besväret.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Demokrati, Wikileaks, Cablegate

En till röst

Politik. Politiker som vill tycker mord är ett bra sätt att stoppa folk från att visa på oegentligheter. Demokrati och yttrandefrihet som visar sig bara vara fernissa. Attacker mot svenska politiska partiers infrastruktur. Helt plötsligt känns FRA-debatten för några år sen som en storm i ett vattenglas. Och ändå har jag inte skrivit något. Inte för att jag inte var upprörd. Inte för att jag inte hade något att säga. Nej, jag var uppgiven. Slagen.

Jag kan ändå inte påverka.

Det är nästan exakt två och ett halvt år sen jag skrev inlägget jag länkar till ovan, men det är först nu jag inser vad det var mina samtalspartners kände. För oavsett vad jag tycker så kommer de med makt att göra som de vill. Vårt fria internet är snart historia. När stormakterna spänner musklerna får de som de vill. Känslan inom mig när jag insåg att det var precis så jag har känt går inte att beskriva. Det är lätt att krypa in under sin sten, och det är ljust och läskigt i världen där utanför. Men är det verkligen skäl nog att vara tyst? Var hittar man drivkraften? Är det känslan? Eller kanske en PR-byrå behöver blandas in?

Nej, varken då eller nu kan en kolumnist i DN ta ifrån mig vad jag tycker är viktigt. För känslan som infinner sig nu, precis som då, är inte längre en känsla av uppgivenhet. Snarare jävlar anamma. För vilka är de som tror att de kan klampa in och begränsa de friheter som folk har slagits för i århundraden och tro att alla ska sitta ner och vara tysta? Uttalanden och åsikter som vi knappt förväntar oss att höra från Folkrepubliken Kina har blivit vardagsmat de senaste dagarna, och den svenska regeringen gör som den alltid gör. Förnekar och gömmer sig. För alla tjänar på om debatten lägger sig.

Fast jag måste erkänna att jag är rädd, och det är en känsla jag aldrig hade under FRA-debatten. Jag är rädd, för det här är så mycket större. Det har dessutom potential att bli helt enormt. Ord som informationskrig har redan börjat användas, och det känns som att det här mycket väl kan vara början på något som det kommer att stå om i historieböckerna i framtiden. Under förutsättning att det inte blivit bortcensurerat för att inte sprida farliga tankar förstås.

Men det är dags att använda även rädslan som drivkraft. För något föder rädlsan, och det kan jag inte acceptera. Jag tror egentligen att de flesta delar räddslan med mig, men den kanske överskuggas av andra rädslor, eller så kanske man inte ser den för vad den är. För min rädsla handlar om ett samhälle jag inte vill bo i, ett samhälle som jag ser att vi raskare och raskare går mot. Det kanske är så att jag trots allt inte kan göra någon skillnad, men jag vet att jag inte skulle kunna acceptera mig själv om jag i alla fall inte försökte.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Yttrandefrihet, Wikileaks, Storebrorssamhälet

Världsmedborgare i alla länder…

Politik. Jag vill inte gå så långt som att säga att jag hatar nationalstaten. Jag förstår dock tanken bakom att göra det, dock så är hat inte ett ord jag gärna tar till, framför allt när det rör sig om en institution som jag inte bryr mig om. För för att kunna hata nationalstaten så måste man tillskriva den vikt, och även om den i många fall har det så spelar den ingen roll för mig.

Missförstå mig rätt, jag kan också bli irriterad på gränskontroller och stängda gränser. På att fingerade streck på en karta kan fungera som murar för mig och andra. På att man i sin inskränkthet väljer att vara rädd för det okända och skylla alla problem på “de andra”. Jag väljer dock oftast att bortse från det. Detta för att inte låta mig begränsas i onödan.

Jag gillar konceptet med världsmedborgare. Varför låta sig begränsas i onödan, vi delar ju alla på klotet. Är vi verkligen så olika att vi måste resa murar mot varandra? Jag lämnar därför scenen ett tag och ger ordet till Eugene Hütz, som inte bara talar vist om världsmedborgarskap, utan även är sångare i ett mycket bra band, Gogol Bordello (hela intervjun finns här):

It’s a new idea for a lot of people, but for us it’s an old idea. It’s an antidote to the politics around the world that have dictated separation and division of communities. Immigration is a crucial part of this idea of world citizenship. In the past, immigration was mostly for economic reasons, or because of natural disaster or war. But now, more and more often it’s an intellectual choice, and an important evolutionary process for the planet. More people are committed to being uniters of communities and cultures, to being people who transcend the understanding of different cultures, people who live by the idea that there is no identity but that of a human being.

Berikning genom blandning helt enkelt. Det är ju i sig inget nytt koncept (lägg till uppenbar banjoreferens här). Att inte bara gener, utan även idéer mår bra av spridning är om inte annat det stora experimentet Internet ett bevis på. Att inte längre vara hindrad av de osynliga murar som rests av män med flaggor.

Fast det är bara för tankar som murarna har rivits. Tyvärr står de kvar för människorna. Lyckligtvis brukar tankeutbyte vara det första steget för att få murar att rämna.

Hellre frånvarande än tråkig

Bloggande. Min aktivitet här har ju inte varit den bästa på sistone. Jag har gjort några tappra försök, men allt som oftast har jag mest tittat på ett tomt formulär och orden har bara inte kommit. Det är lustigt att det kan svänga så fort, att intresset inte finns där helt plötsligt. Egentligen har jag inte funderat så mycket på det, utan mer konstaterat att jag inte bloggar längre. Eller snarare brukar jag säga att jag inte bloggar så ofta längre, vilket nog kan klassas som en ganska bra underdrift. Sen lästa jag något som fick mig att börja tänka. Det i sig är ett ganska farligt fenomen. Inte att jag läser, utan att jag tänker. det brukar kunna leda till antingen överhettning, eller långt utvecklade tankar över muffinsbakning! Dock inte i detta fall (än).

Så vad hände undrar vän av ordning? Vad var det som lästes, och vad ledde det till? Jo, det var ett inlägg som frågade vad jag egentligen pysslade med. Egentligen är det ganska lustigt att det inlägg i debatten som får mig att ta till tangentbordet igen är just ett som ifrågasätter varför jag gör det över huvudtaget. Men det kanske finns någon form av rimlighet i det hela också antar jag. Jag har dock inga planer på att rättfärdiga mitt bloggande, eller utveckla Emmas resonemang, utan mer sätta det i ett perspektiv kring mitt bloggande. Det blir kanske lite navelskådning, men uppenbarligen är det något jag känner är värt att skriva ner.

För det jag upplevde var nog att det blev tråkigt. Inte att blogga i sig, men att saker och ting bara gick runt runt, och med det unika undantaget som var FRA-debatten aldrig egentligen ledde till något mer än möjligtvis att några kritiserade det egna ledet i lite milda ord. Det blev i i stort sett varje enskilt fall uppenbart vad man skulle få läsa när man trillade in på en blogg, och jag kände att mitt bloggande blev likadant. Det gick inte att förnya sig. Det gick inte att vara oberoende.

Missförstå mig rätt. Jag är piratpartist och stödjer aktivt partiet. Även om mitt engagemang har gått ner på sistone så försöker jag ändå dra lite strån till stacken. Mitt bloggande vill jag också ska spegla det. Dock vill jag främst att det ska spegla mina personliga åsikter, och det var det jag kände att det inte gick. För en politisk blogg blev först och främst en blogg med en viss färg, och först en bra dit därefter något som faktiskt var en enskild individs åsikter i diverse frågor. Jag skulle vilja att det var tvärtom.

Den här historien ledde också till att jag påmindes om ett inlägg Rick skrev för ett tag sen. Det jag mindes var dock inte det inlägget egentlgien handlade om, utan en bisats i början av inlägget.

[...]i vår bloggsamordningschatt (med de 100 toppande PP-bloggarna) imorse[...]

När jag följde länken insåg jag att jag faktiskt är med bland de hundra toppande PP-bloggarna, och att jag tydligen riskerar att bli samordnad. Lyckligtvis har jag inte blivit det än, men för mig är bara tanken lite motbjudande. Jag vill inte vara en partimegafon. Jag vill uttrycka mina egna åsikter. Att någon/några känner att jag kanske tillhör en grupp som behöver samordnas är inget jag har bett om. Att detta sker är väl dock ingen överraskning, det finns ju strateger i de flesta partier som försöker vinna slaget på internet, men för mig är det ointressant. Jag började inte blogga för att förmedla något annat meddelande än mitt eget.

Så min slutsats kan nog bli att jag inte ville bli en i skocken, utan snarare hellre valde att inte blogga än att försätta mig i den situationen. Alla har vi våra egna sätt att lösa problemet på antar jag…

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, bloggande, politik

Veckan “Vi gör det för artisterna”

Kultur. Visst är det hemskt att artisterna inte får pengar. Då är det bra att skivbolagen står upp för deras rättigheter. Vare sig de vill eller inte…

DN

Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, skivbolag, kultur

Kan du bevisa var du fått dina pengar från?

Rättssäkerhet. I dagens DN träder Tant Gredelins okände bror fram och tycker att polisen ska kunna beslagta tillgångar från brottslingar. Fast med den lilla vridning att brottslingarna måste kunna bevisa att de tillägnat sig pengarna lagligt för att få behålla dem. Ytterligare ett fall av negativ bevisbörda alltså, vilket kanske inte är något att sträva efter.

HAX väcker dessutom frågan om vad som klassas som en livsstilskriminell. Något som jag kanske kan hjälpa till att svara på. För helt lämpligt, och utan egentlig anledning, damp det ner ett mail från min personliga juridiske rådgivare, med ett litet lagcitat (som mycket väl skulle kunna komma från Bea nästa vecka). Läs och begrunda:

Ur Lag (2014:925) om beslag hos yrkes- och livsstilskriminella

1. Har tatueringar, då framförallt ornamenterade mönster av keltiskt ursprung
2. Röker
3. Innehar kapitalvaror men ej akademisk examen
4. Uppträder misstänkt

Jag vill göra tillägg till listan:

5. Kör motorcykel (ja, dess mc-gäng)
6. Bjuder på drinkar (uppenbart kriminellt, sanna laglydiga svenskar har inte så mycket pengar)
7. Lyssnar på Hip-Hop (ja, alla gangsters gör ju det)
8. Kommer från Balkan eller Ryssland (ja, inte för att vi ska väga in etnicitet, men vi vet ju att alla maffiosos i Sverige kommer från något av dessa ställen, och när vi ändå baserar våra bedömningar på fördomar så är det väl bara att ösa på)
9. Kör BMW utan kostym (hallå, uppenbart kriminell ju)
10. Är regeringsrepresentant…

Vi måste ju hitta sätt att känna igen dessa hemska individer, eller hur?!

Tyvärr tror jag vi får vänta oss mer av detta. Att de som ska skydda oss hittar nya sätt att skämma ut sig genom att föreslå att vi tar bort grundläggande rättsprinciper. För Pandoras ask är redan öppnad. Dessutom verkar det som att förslag som detta är populärt, för 70% av de som svarade på dn:s fråga tyckte att detta var ett bra förslag. Läskigt…

Läs även andra bloggares åsikter om Rättssäkerhet, juridik, polis, demokrati

Internet sågar Prince

Kultur. Veckans helt ut och cyklar bjuder “the artist formerly known as the artist formerly known as Prince” på. Vi kan också kalla det för veckans Uusman. Eller vad sägs om citat som “Internet är helt ute” och “Internet är som MTV. MTV var också hippt en gång och så plötsligt var det ute”.

Men han tycker om nya sätt att distribuera på. Dock inte över internet. För då får man inte betalt i förväg, utan när konsumtionen sker. Vilket man kan förstå är lite läskigt när man inte vet hur ens material blir mottaget. För om en skiva floppar är det ju skönt om man redan fått alla pengar för den.

Då är det bättre att skicka en skiva gratis till alla som köper Mirror, för då kommer ju även folk som inte vill ha skivan att få den. För om bara de som vill lyssna verkligen gör det kanske det inte är någon som gör det. Fast lyssna och lyssna, det viktiga är ju inte att någon lyssnar på musiken, utan att någon betalar för den.

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, Prince, fildelning, kultur

Å, den mörknande framtiden vår

Dystopier. Som alltid är jag lite sen. Titeln hade varit mycket mer passande för ett par veckor sedan, när det var studenttider på allvar (även om man slapp höra dem så mycket i år eftersom studentflaken förbjöds i innerstan, hoppas verkligen att det är något som kommer att bli tradition), och jubileet av omröstningen för FRA-lagen har också passerat. För på sätt och vis handlar detta inlägg om just det. Och om det finns någon fråga som kan få mig att skriva är det väl just den, för utan FRA-lagen hade nog inte denna blogg funnits (eller var det en reklambyrås förtjänst?).

Det finns flera anledningar till den senaste tidens bloggtorka från min sida. En är en nyfödd bebis. En annan är att det har känts som att de inlägg jag har börjat fundera på nästan alltid har kunnat sammanfattas med “what she said” (damn you Emma…!). Men den största anledningen är nog ändå en känsla av hopplöshet. För det känns aldrig som att man får skriva något positivt, utan det handlar bara om att kritisera den evigt nedåtgående spiralen av inskränkningar på våra rättigheter.

Man brukar säga att det är skönt att inte vara ensam. Jag är dock inte så säker på att detta alltid är fallet. För ibland så är det faktiskt trevligt om man vore den enda som hade vissa tankar, men tyvärr var det inte så i detta fallet. För när jag som bäst sitter och och känner mig uppgiven, moloken och lite lätt frustrerad över samhällsutvecklingen så får jag läsa två inlägg som får mig att tänka just att fler måste känna som jag. Det är på tok för lätt att föreställa sig en framtid som inte ens Orwell kunde, i sina vildaste fantasier, drömma ihop. Det är på tok för lätt att känna ett behov av att faktiskt ha en Guy Fawkes-mask liggandes hemma. Det är på tok för lätt att ge upp hoppet.

Det är just dessa känslor som har fått mig att vakna. Lite konstigt i sig, men det är lite samma känsla nu, som jag hade den 10:e juni för två år sen (jag har till och med missat bloggens tvåårsjubileum med 12 dar, ytterligare en sak som jag är lite sen med alltså…). En känsla av att det inte går att sitta stilla och ta emot. En känsla av att jag inte vill vara med om det som sker. En känsla av att det måste gå att påverka, för alternativet är på tok för hemskt.

Och ser man på. Även här finns det fler som tänker som jag. Att det faktiskt finns Politik, övervakningssamhället, Lex Orwell, FRA, bloggande

Två alternativ, inget av dem trevligt

Tant Gredelin. Det har väl inte gått att missa gårdagens lilla utspel av allas vår kära justitieminister Beatrice Ask. En återgång till medeltiden kallade Anne Ramberg det, fast henne behöver man inte lyssna på, för precis som lagrådet är hon ju bara en jurist.

Reaktionerna har blivit många, och alla är överens om att det var det galnaste på länge. Utom någon förvirrad miljöpartist som visst uttryckte försiktigt stöd för uttalandet.

Fast allt detta väcker en fråga hos mig. För detta är inte första gången som Bea är ute på tunn is, och visar att hon inte har respekt för lagen och rättsligatraditioner (som att inte straffa någon som inte är dömd exemoelvis).

För det kan vara så att hon förstår precis vad hon säger, och verkligen menar det. Att hon verkligen tycker att det är bra att straffa icke dömda personer med medeltida skampålestraff och att hon är väl medveten om att lagarna kommer att missbrukas, men tycker att det är bra, för då får ju polisen ännu större befogenheter att ta hand om patrasket.

Men det kan också vara så att hon helt enkelt är riktigt jävla puckad och inte förstår vad hon säger och gör. Att hon verkligen är så naiv att hon tror att lagar som ger polisen möjlighet till missbruk inte kommer att missbrukas eftersom poliser i grund och botten är hyggliga killar.

Och nu frågar jag er, för jag är inte säker själv:

Vilket scenario är egentligen värst?

När jag dessutom precis kravlat mig upp ur sängen så lyckas @isobelsverkstad skrämma mig vettlös med sitt enkla, men oerhört läskiga tweet:

“har ni tänkt på hur sannolikt det är att Beatrice Ask och kvinnornas Fredrik kommer regera vidare med hjälp av Jimmie Åkesson?”

Välkommen till Sverige 2010!

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Tant Gredelin, Beatrice Ask, storerbrorssamhället, demokrati

En utebliven analys

Yttrandefrihet. Läste tidigare i dag Martin Aagårds artikel i Aftonbladet och tänkte att jag skulle skriva ett och annat under kvällen, precis som andra redan har gjort. Problemet är att när jag kommit hem så var artikeln borta. Det tog inte lång tid att förstå varför. Dessutom hittade jag artikeln igen. Tack Thomas!

Dock blir helt plötsligt analysen av texten helt ointressant. Att Aftonbladet väljer att plocka bort den efter att några uttryckt sin åsikt om vad som stod där är betydligt mer intressant. För enligt författaren så står det ju inget där som någon kan skämmas för…

Att sånt där patrask som bloggare skriver lite vad som helst och uttrycker konstiga åsikter i texter med dålig kvalitet är ju att förvänta, men att en ansedd(!?) tidning som aftonbladet släpper igenom texter de uppenbarligen känner inte borde ha släppts är ju uppseendeväckande. Deras texter ska ju “bjuda in till diskussion med läsekretsen”, men det är ju svårt att diskutera texter som tas bort.

Fast det är ju skönt att de i alla fall skäms lite för att de, dessutom helt utan grund (och som vanligt var det inte svårt att kontrollera), anklagar några av de som stått upp mest för yttrandefriheten för att vara högerextremister.

Läs även andra bloggares åsikter om TPB, yttrandefrihet, Aftonbladet, Fail